Inte utan mina jul-trosor

Nej nej  - här har det inte varit skrivet på länge. Decemberstressen har gjort mig tvungen att "avfokusera" på min lilla blogg, men visst har jag tänkt på den ibland.

Efter julmys i både Sthlm & Örebro med nya och gamla vänner och väninnor, efter bombdåd och personliga nederlag, efter Bukowski-auktioner och jobbcoaching-möten, styrde jag mina små steg tillbaka till Örebro för traditionsenligt julfirande.

Men Julen blev kanske inte helt lyckad, trots allt, åtminstone inte när det gäller mina personliga åtaganden:

24 december 2010

• 08:29 Vattnet i köket fungerar inte, pga ispropp. Svårt att diska och så vidare, inte jättekul.
• 08:30 Julfrukost
• 11:16 Sitter mitt i all stress i minst en halvtimme med en egenblandad cd till mamma, som visar sig vara en DVD-skiva och som alltså inte kan spelas upp på vanliga cd-spelare (uppenbarligen inte, nej) Efter många om och men hade jag till slut ändå köpt fel slags skivor tack vare Clas Ohlsons inkompetenta prao-elev.
• 14:00 Jullunch
• 15:00 Kalle Anka (lite sådär sporadiskt, tvångsmässigt, uttråkat)

• 17:44 Hade gjort en så god liten kladdkaka, oja. Gjorde en vit chokladglasyr till den också, jo jo, som aldrig ALDRIG ville så mycket som stelna en aning. Satte in den i kylen, frysen, gjord
  e allt, men icke. Resultatet - en kladdkaka med vit chokladsås - som rann ut över kakan, på mig, på golvet etc etc...
• 18:30 Paketöppning med släktingarna
• 20:01 Släktingarna har gått hem. Jag får äntligen slappnat av, knäppt upp en knapp i halslinningen på den lite vita chokladsåskladdiga kläningen, planerar trött för nästa omgång paketöppning inom någon minut, och ger mig själv en välbehövlig energikick med hjälp av chokladpraliner från dyrbar strut. Sätter tänderna i en pralin och tuggar bestämt och desperat. Biter mig själv hårt, mycket hårt, i tungan, skriker till, börjar gråta, gråter, gråter, gråter - av utmattning och av smärta. Det kändes som om jag bildligt hade fått tungan avskuren. Mysigt.
• 01:00 Hemma, sova, sova, sova - julångest, vitchokladsåsig, avskuren tunga-smärta.  




Granen som jag fixade på egen hand
- Ett personligt åtagande jag lyckades med



Konsten att bryta mot lagen

Jag gillar tåg, alltså att åka tåg.

Jag är också känd för att vara laglydig, extremt laglydig. Det är liksom mitt signum. Nedladdning, droger, stöld, misshandel - you name it, har aldrig provat det.

Nu kom det sig hur som helst att min vän i Göteborg insisterade på att jag skulle komma till henne i helgen, så efter ett tag bestämde jag mig för att boka en sista minuten-biljett, till ytterst rabbaterat pris, ja.

Så, tidigt i morse vaknade jag och fixade iordning det sista för resan, skyndade mig, höll på att få en hjärtinfark när jag halvsprang med min extremt tunga packning, och hostade nästan upp mina lungor när jag kom fram till Centralen.

Ja, förstås, det lilla lilla tåget gled precis ut från Centralen  när jag kom till perrongen.

Tankarna rusade i huvudet, fram och tillbaka, upp och ner, in och ut. Jag försökte fokusera på en enda sak: Göteborg, Göteborg, Göteborg, och sökte frenetiskt med blicken efter stadens namn på en elektronisk skylt med avgående tåg. Det avgick ett X2000-tåg någon minut senare.

Jag gick fram till spåret, försökte se efter om någon konduktör fanns på plats på perrongen, men såg ingen.

Andra kontrollanter

Instinktivt klev jag in i en vagn, och med darrande röst frågade jag passagerare var man kunde sitta och när tåget var framme i Göteborg. Jag blev rådd att sätta mig i den fina Bistro-vagnen, där jag slappnade av tills konduktören kom och hotade med att jag hade kunnat bli tvungen att betala 1300 kr i böter för vad jag hade gjort, att jag skulle pratat med henne på perrongen (men jag såg ju inte henne då så det var lite svårt), men sa sedan att det skulle få gå för den här gången. Jag visade upp min billiga biljett från det andra tåget och mumlade att inget hade blivit som jag hade tänkt idag, och kopplade på mina nallebjörns-ögon.

Men det kunde komma andra kontrollanter som inte var lika snälla, sa hon hotfullt.

Nu sitter jag i en 1:a klass-vagn, omgiven av diverse lustiga människor, som ju har råd att betala för sig.

Till skillnad från jag.

R.I.P

Lägger mig ner och dör lite.
Gillar inte lögner, att inte förstå
Tycker inte om när världen vänds upp och ned
Vill inte ha det så här
Trött på att känna mig lurad, på all konspiration
Är rädd för att det mesta, förstås

Lägger mig ner och dör lite
Tills allt blir bra igen

Folket hostar och svär

Alla är sjuka.
 Verkar det som.

Dirty talk

 Är det inte vanlig influensa så är det fågelinfluensa, är det inte fågelinfluensa så är det svininfluensa och är det inte svininfluensa så är det någon annan form av influensa. Eller depression.

 Jag är hur som helst inte sjuk. Än.

 Igår satt jag på ett tåg, och helt seriöst så  hostade genomsnittet av mina medpassagerare i vagnen. Själv satt jag inklämd mellan en kvinna som hostade slem och en man som, ja, gjorde något liknande.

Medan jag satt där och såg ut över det frostklädda landskapet och var inne i mina små tankar, hörde jag plöstligt den hostande mannen bakom mig, inte hosta, men uttrycka ett litet: Fan!, Därefter, någon minut senare, kom det ännu ett: Fan! och sedan ytterligare ett. En stund senare kom: Helvete! i viskande form. Ännu någon minut senare kom: Helvetes jävla skit eller Jävla helvete!  Han satt och mumlade sina svordomar för sig själv i minst en timme, och jag satt  på raden framför honom och försökte till det yttersta att hålla mig för skratt (det var svårt!)

Än så länge har alltså jag bibehållt både min hälsa och min förmåga att inte missbruka svordomar, skönt. Jag lider väl av någonting annat i stället :)

An Education

Dagens lilla filmtips, en utsökt film-bakelse med både sötma och bitterhet. Såg den första gången på bio i våras och tyckte om den direkt, numera  finns dvd:n hemma hos mig, efter att jag hämtat hem ett  exemplar  från London i somras, mmmm.

An Education (2009) bygger på en självbiografi av Lynn Barber, och manuset till filmen är skrivet av fantastiske Nick Hornby (så det säger sig självt att resultatet blivit bra) . Filmen nominerades i år till 3 Oscar, har fått stående ovationer och lysande recensioner i många länder.

I korta drag handlar filmen om 16-åriga Jenny som kämpar för att uppnå tillräckligt höga betyg för att komma in på Oxford, med föräldrar som pressar henne att endast ägna sig åt sina studier. En regnig dag träffar hon helt plötsligt på den mycket äldre David, som charmar in sig hos både henne och hennes familj, och bjuder Jenny på fina middagar, konserter, kläder och resor. Med ens öppnar sig en helt ny, fascinerande värld för henne, med helt andra värderingar än den värld av studier och långa, ”tråkiga” utbildningar som hon tidigare siktat mot, och hon ställs inför dilemmat om vad meningen med livet egentligen är. Men vem är David? Och vilken väg är den rätta att välja för Jenny, och för oss alla?

Winter Wonderland (julbak, tandis & en oanständig snögubbe )



Vinter hemma

Först vill jag bara passa på att ursäkta mig för torsdagens inlägg om hur irriterad jag var på alla. Jag vet ju hur det måste låta i era öron, hur jag liksom framställer mig själv: grinig och kärringaktig. Hoppas ni ändå kan förstå vad jag menar. Vi lever i ett stressat samhälle, jag är en stressad människa, allt i hela världen är sprängfyllt med stress. Och då blir minsta lilla förseningsmoment till ett hatobjekt, bara sådär.

 Igår satt jag inte ned. Jo någon gång ibland, men det är inget jag minns. Jo just det - tre minuter av förmiddagen, ägnade jag min dyrbara tid till att vara nedtryckt i en tandläkarstol hos mitt forna stamställe tandis. De pressade in en plasthistoria i mina mungipor så att jag fick världens största flin och mina tänder blottades så att de kunde rikta världens största systemkamera in i min mun, typ. Är glad att ingen jag kände, förmodligen passerade i korridoren utanför. Är hundra på att jag såg fullkomligt galen ut.

  Tandis checkade av mina tänder med en såndär spegel och mumlade (ironiskt?) :

 "Ja, så kan man ju också se ut."
  Höhö, säger jag.

  Sedan deklarerade tandis att en fas i mitt liv numera var över och befriade mig officiellt från allt vad ortodonti handlar om.

Sedan halkade jag hem till mormors fina hus mitt i staden där jag uppmuntrades att baka ut en Lussebulls-mix. Så jag virade en Hermes-scarf runt håret (eller inte), hängde på mig ett litet förkläde och drog igång. Hämtade en cd med julmusik, skruvade upp på högsta volym och lät tonerna av White Christmas värma min själ, medan den nostalgiska saffransdoften spred sig i köket.

Nu blev inte bullarna jätteperfekta, bara nästintill. Stoppade i chokladbitar istället för russin, vilket gav resultatet en lite väl misstänkt look.

 Men de var goda!

Sedan måste jag ju bara passa på att berätta om en besynnerlig syn som fångade min uppmärksamhet på en långpromenad här hemma på landet häromdagen. Nämligen - en viss snögubbe, en viss oanständig snögubbe, oja. Troligtvis skulle den där långa utbuktningen från snögubbens mellangärde föreställa en arm eller ett svärd eller liknande, men vid första, andra, tredje och fjärde anblicken, liknade den inget annat än en, ja.. eregerad...ja.

  Detta var alltså en snögubbe som de barn jag varit barnvakt åt otaliga gånger under sommaren i år och förra året, hade gjort. Jag kunde inte låta bli att svälja hårt, med ett sting av dåligt samvete och undra, om det var jag, som på något sätt kunde bära skulden till detta. Dåligt inflytande, eller vad man nu kallar det.

Dålig kemi

Inte ens våra bakterier passar ihop - det säger väl allt?

bakteriebefriare

Snälla människa, sluta smacka!

Åker tåg, det gör man ju ofta. Sitter inklämd - kollektivtrafikens nackdel nr 16278213202738292. Människor. Kvinnan bredvid sitter lite väl nära,  och jag försöker koncentrara mig på min medhavda bok, men stör mig på att hon i ca en timme tuggar frenetiskt på sitt tuggummi, smak (lukt) - mint. Jag visste inte att man kunde smaska så, att man kunde suuuuga ut varenda liten mint-atom så länge och så intensivt. Det får mig att bita ihop käkarna och himla stort med ögonen. Det får mig att vilja vända på huvudet och  väsa:

- Men snälla, sluta smacka!!!

Men jag sitter där lugnt och sansat, och smackandet fortsätter ända till tåget stannar i Örebro.

Jag och min vän Karin kom på att vi tycker att alla människor är i vägen - för det är de. Såhär kan jag känna en helt vanlig dag i vår huvudstad:

Människa (Homo Sapiens)

Snälla människa, flytta på dig, så jag kommer förbi (och fram)

Snälla människa, skynda dig lite, va?

Snälla människa / grupp med människor / mamma med barnvagn + barn / pubertala tonårsflock, sluta   blockera trottoaren

Snälla människa, sluta nynna - och vissla

Snälla människa, skrik inte när du pratar i telefonen (jag vill inte veta vad du gjorde förra sommaren)

Snälla människa, skruva ner volymen på din Ipod en aning (jag har min egen Ipod, tack)

(och snälla människa, lyssna inte på musik med högtalaren påslagen på telefonen -  jag kanske inte är in the mood för att dansa på bussen från Ljusterö en söndagmorgon)

Snälla människa, sluta hångla med din sandwich (det är inte besvarad kärlek)

Snälla människa, bli lite mer sammarbetsvillig, tack.







Ord

Det här låter säkert lite väl ödesmättat, men:

Om jag inte får leva med dig, vill jag inte leva alls

Allt går över

Hunger går över, så ät inte
Törst går över, så drick inte
Känslor går över, så ha inga känslor
Saknad går över, så sakna aldrig
Drömmar går över, så ha inga drömmar
Sorg går över, så sörj inte
Lycka går över, så var inte lycklig

Kärlek - älska någon, och du ska älska för alltid
Hat -  hata någon, och du ska hata för alltid

Någon har vaknat på fel sida - igen

Kom igen, sluta nu. Skärp dig, väx upp - vuxna gör inte såhär. Jag är ju bara jag.

"Men snälla lilla Isabel, jag har henne inte i min bakficka!!"

Det lilla förbannade samhället & dess stolthet

Minnen. Minnen som kommer rusande rakt emot mig utan hinder. Minnen av en grå och betydelselös plats -den som Gud egentligen glömde - men som man ändå lurades att tycka var så livsavgörande, då, för flera år sedan.

Om man ska sammanfatta den tiden med en enda replik, måste det bli den som en halvgammal, i allmänhet oförstående lärarinna - Birgitta Wiklund tryckte ur sig vid ett litet tillfälle. Birgitta Wiklund brukade dra in kinderna, pluta med munnen och höja på ögonbrynen när hon var missnöjd - eller kanske annars också. (Detta har blivit en mycket smidig ansiktspose, som underlättar ifall man sminkar en annan person - vilket jag och min vän Evelina har använt oss av sedan vi var små. "Gör en Birgitta Wiklund!" är kommandot och kinderna åker in)

Birgitta Wiklund var min klassföreståndare i lågstadiet, inte därefter, tack och lov. Någon gång i 5:an/6:an knackade jag på dörren till lärarummet - där de satt och åt tårta på rasten medan vi var tvungna att vara utomhus - i syfte att tala med min dåvarade klassförståndare Eva. Birgitta Wiklund öppnade dörren och snörpte på munnen. Jag frågade om Eva var där - det var hon inte - och ifall Birgitta Wiklund visste var hon var. Birgitta Wiklund såg ner på mig genom glasögonen, drog in kinderna, plutade med munnen, höjde skyhögt på ögonbrynen och svarade på släpig närkinska:



Vad fanns egentligen i Birgitta Wiklunds bakficka?

 "Men snälla lilla Isabel, jag har henne inte i min bakficka!!"

Är på kort impulsbesök i  min hemstad - åker som av en händelse förbi det lilla samhälle där jag gick i skola under låg- och mellanstadiet. Den första milstolpen.
Här gjorde min klass en egen Harry Potter-film, här hade vi så kallade storsamlingar där vi sjöng en egen  förbannad hyllningssång till det lilla förbannade samhället, här hade vi årliga tävlingar, hemska "vandringar" och en ohälsosamt missbrukad hälsoprofil.
Här var mina lärare oförstående och lite gråa sådär. Ja,några charmade förstås in sig - som den halvsnygge träslöjdsläraren Daniel, idrottsläraren Magnus med tight ceriserosa t-shirt och medelålders bildläraren Göran, som två av mina vänner av någon outgrungrundlig anledning kände sig dragna till.
Annars var de flesta lärare lärarinnor och lika orättvisa & konstiga som Birgitta Wiklund.

Vad som fanns och inte fanns i Birgitta Wiklunds bakficka och vad som blivit av den lilla skolan i det lilla förbannade samhället eller människorna där, intresserar mig inte det minsta. Låt oss kalla det likgiltighet.
Jag har så mycket roligare saker att tänka på.

Låt den rätte komma in (när andra kommer ut)

Det löste sig

Dagsljuset lyser skarpt och smärtsamt i mina trötta ögon, tar på mina krafter och försvagar mig avsevärt. Annat var det i förrgår kväll - i det trygga, vackra, inbjudande mörkret.

Självklart - efter inspiration från True Blood och diverse andra blodsugare under åren, förstod jag plötsligt, förstås - vampyr. Efter många om och men fastnade de två vampyrtänderna med illaluktande lim någorlunda, och jag begav mig till min vän Delphine i fredags. Tillsammans med flera andra av mina kära vänner, spenderade jag kvällen och  natten hos D, på göta källare, på karaokebar på Odenplan och avslutade det hela hemma hos mig vid kl 5. Underbara människor, underbart roligt, underbar Stockholmsnatt!

...och jag tittade hungrigt på människorna på tunnelbanan till söder, åååh för jag var så otroligt blodsugen! Faktiskt.




några av alla, bild av Karin Nyman Pistokoski

karaoke, bild av Karin Nymna Pistokoski





Hello Saferide - "Anna"

For my daughter, som smulades sönder

Min dotter

Hon var väldigt försigkommen och vuxen för sin ålder, redan som nyfödd. Hon förstod sig redan då på roliga skämt och skrattade glatt åt dem, med sitt klingande, jollrande skratt. Jag badade henne i en uppblåsbar barnbassäng första dagen i hennes liv och förundrades över att hon inte såg ut som en liten bebis i kroppen, utan mer som en 2-åring.  Min vackra lilla dotter, så fin och perfekt ändå.
Sedan förvandlades hon till en smulpaj och vittrade sönder.

Det ingår i alla kvinnors medfödda modersinstinkt, att drömma att vi får barn - det ligger i vår natur, även om själva mödraskapet antagligen inte alls är aktuellt för tillfället, vill vi känna att vi skulle kunna vara bra mödrar iallafall, tror jag - är ju inte någon analytiker, precis. Själv försökte jag bända ihop min smulpajsdotter så att hon skulle bli normal igen, kommer dock inte ihåg hur det hela slutade.

Hypokondrikern, Diabetikern & Livet




www.apoteket.se

Okej, det verkar som att de senaste veckornas socker-injektioner har gett upphov till diabetes, säger hypokondrikern nervöst och loggar in på apotekets hemsida för att läsa om de vanligaste symptomen.

Inte bra det här- att jag är hypokondriker och att jag kanske är sjuk.

Annars följde jag ett mycket aktivt schema under dagen och missade bara några få punker på min lista (de allra viktigaste). Svimmade nästan vid x antal tillfällen och höll på att kräkas vid varje gatuhörn, men förutom det var allt frid och fröjd.

Rös till av obehag i en second hand affär vid Odenplan då en kvinna stod nära mig och nynnade med mörk stämma. Varför nynnar man? undrar jag. Sådär bara, liksom? Rädd för den pinsamma tystnaden? Måste vara det. När man som lyssnare inte ens kan urskilja vad det är för melodi, känns det ju helt meningslöst - ännu värre om det inte ens är någon speciell melodi´.... oooh jag klarar bara inte av det.

Nähä, tänker du frånvarande och loggar in på apotekets hemsida.

...så hörs en kraftfull och bestämd knackning på min vägg

Jag ser aldrig till mina grannar, eller väldigt sällan iallafall. Ibland brukar jag undra om de verkligen existerar, eller om jag bor ensam i ett stort hyreshus. Jag hör dem springa i trappan utanför mitt sovrum, ofta väldigt sent på kvällen och natten. Vissa dagar vaknar jag av att de dukar fram tallrikar och glas på sitt köksbord, smäller i skåpsdörrarna och skäller på varandra - i min sömnyra spärrar jag upp ögonen och så börjar hjärtat slå snabbare - och jag får för mig att någon har gjort inbrott och befinner sig i mitt kök.
Vid en viss tid på eftermiddagarna hör jag också pianospel från ena lägenheten bredvid mig, ett spöklikt, envist klinkande, som pågått i flera år.

Jo, det är väldigt lyhört här. Mina grannar har nog hört ett och annat - om de existerar över huvudtaget - det vet jag ju inte. Vad jag vet är att de sover relativt tidigt på kvällen och att de varken gillar min musik eller Simon and Garfunkel och att de söker kontakt genom att knacka på väggen.
Igår till exempel - lyssnade på ovannämnda musik-duo på måttligt hög volym, gick runt lite i lägenheten - och vad får jag inte höra mitt i alltihop - jo, en kraftfull och bestämd (jag vill säga manlig) knackning på min vägg.
Om det innbär att grannen gillar att kommunicera med Morsekoden eller om han/hon bara tycker att musiken stör dem, fortsätter för mig vara en gåta som jag gärna inte vill veta svaret på.

Och för att kompensera sina nattliga aggressioner mot mig, brukar de placera fina stolar och gamla etsningar i soprummet, som jag kan ta med mig upp till mig.
Nästa gång ska jag knacka tillbaka och tacka dem!

Så skimrande var aldrig havet och stranden aldrig så befriande

...som när du gick vid min sida, mot solnedgången, aftonen den underbara

Oj, ja. Tänk om livet ändå vore som i Eternal Sunshine of the Spotless Mind - tänk om man kunde radera minnet av vissa personer, glömma att de finns och har funnits. Åh, vad skönt det skulle vara, oja. För det är ju det som är det allra värsta - minnet.

En sväng till Buttericks och Beyond Retro med Karin och Delphine för kostym-jakt gjorde inte någonting lättare - fick inte så mycket inspiration av att vara där, mer huvudvärk och hungerkänslor.

Nej, nu ska jag börja knarka frukt. Små C-vitaminer, kom kom kom till mig!
Och sy - måste vara kreativ här i livet, kan inte låta treåringar i Kina sy mina kläder längre, nej nej ändring på det. Jag är ju ändå ung, frisk och stark!

Jaja tänker du med en axelryckning . Allt är relativt.

"Jag skulle vilja se ditt blod... se hela ditt kön simma okring i en sjö som den där!"

Det är förstås en idé. Och jag har ju faktiskt ännu inte kommit fram till vad jag ska klä ut mig till för att främja det falnande konsumptionssamhället på konsumptionssamhällets årliga festdag, Halloween. Och med tanke på att Fröken Julie faktiskt måste betraktas som nästan skrämmande barbarisk och kanibalistisk - och vilket brådmoget ordförråd kvinnan har också - skulle man kunna - jag säger, skulle man kunna - klä ut sig till henne. En prostituerad, lättlädd Fröken Julie - tänk 1800-talsklänning i kortkort . (Nu finns det säkert några litteraturanalytiker som skulle påstå att hon faktiskt i verkligheten är prostituerad i sin relation gentemot slusken Jean, men snälla, nu ska vi inte vara objektiva här) Ah, men lyssna bara på det här:

"Jag skulle vilja se ditt blod, din hjärna på en träkubbe. Jag skulle vilja se hela ditt kön simma omkring i en sjö, som den där. Jag tror jag skulle kunna dricka ur din huvudskål, jag skulle vilja bada mina fötter i din bröstkorg, och äta ditt hjärta - helstekt!"

"Jag skulle vlja se ditt blod!"

Hur Halloween är inte det på en skala? Jag kan gå runt i min 1800-tals kortkort-klänning med en min, ett ansiktsuttryck som uttrycker just de orden...hm hur nu en sådan min ser ut...? Måste ställa mig framför spegeln och öva!

Känner att jag måste dra till Malmskillnadsgatan för att hämta lite inspiration också!!

Annars - ja gud ja - vad händer idag? Sömnkoman slog till idag igen och jag vaknade fleera timmar senare än beräknat.
Men jaså, vad intressant, tänker du sarkastiskt och fortsätter äta din lunch.
Jo men det är väl en sådan där ta-tag-i-ditt-liv-dag idag, kanske.
Kul för dig, tänker du oengagerat och fortsätter jobba.

Om inte annat kan jag gå ut i solen och upp på stan och öva på mina ansiktsuttryck à la Fröken Julie.

... och här står jag och ser ut som ett muskelpaket

Det är illa, riktigt illa, riktigt frikkin' jätteilla.
Jag har börjat hetsäta - massor, massor av sött. Och tröstshoppa. Eller nja... jag försöker iallfall, men, nej...
Trots att jag fullkomligen omger mig av socker, kan jag bara ta en liten tugga och så spenderar jag resten av kvällen med att sitta och titta misstänksamt på sötsaken i fråga, med avtänd blick. Jag säger som när jag ska göra armhävningar - det går bara inte.

Jaha, ojdå, säger du, halvt förvirrat, halvt ointresserat.

Inte så jäkla upphetsande

Jag står inne på Indiska vid Hötorget och synar mig själv i en spegel - inser med fasa att det tredje plagget jag köpte samtidigt som den missbildade 80-talskreationen och den svarta klänningen med virkad spetsduk - en liten kappa - inte var så väldigt liten egentligen. Jag ser ut som en bredaxlad, manhaftig transa. Frågar min vän Linn om hon tycker det, men hon sneglar på den och säger att det tycker hon inte. Sen går jag hem och varje gång jag tittar in i skyltfönstren, ser jag spegelreflektionen av en liten, muskulös man som förföljer mig.

Jaha, det var visst jag själv. Står framför spegeln hemma och ser ut som ett muskelpaket. Äntligen.

"Luke, I'm your mother!"

Funderar fortfarande på vad jag ska klä ut mig till inför Halloween nu på fredag. Känner att det är en väldigt könsbaserad uppgift eftersom de mest populära dräkterna på Buttericks har en mycket primitiv utformning - åtminstone när det gäller de kvinnliga dräkterna. Hmmm ska jag vara prostituerad sjuksköterska, prostituerad polis, prostituerad servitris, prostituerad kanin, prostituerad häxa eller en prostituerad Lilla My?

Det kommer troligtvis sluta med att jag föreställer en prostituerad prostituerad, men det går väl också bra?

Jaha... vad gör du idag då? Just vaknat? tänkte väl det. Du har en sån där höstlik baksmälla som drabbar dig varje morgon, jag vet - så är det för alla. Själv går jag till sängs varje natt med rädsla för att jag inte ska vakna dagen därpå. Har nämligen till min fasa upptäckt att ingen väckarklocka är ett hot mot min hallucinationsartade sömn - bara att stänga av och så somnar man om och så vaknar man någon gång, förhoppningsvis. Men otroligt mycket senare än man tänkt sig. Hur ska jag kunna ha ett liv och ett jobb när det är så här? Nähäpp... får gå i ide som alla andra.

Mitt liv har tagit sig nya former, dvs inga former, dvs oformliga former, dvs jag lever i ett vakuum. Oj oj oj tänker du nu - talar den lilla flickan om att hon är... gud förbjude...självmordsbenägen?
Ånej, så roligt ska vi inte ha det, svarar jag. Ibland är livet bara så. Ibland måste livet vara så. Vissa förstår inte det, att man i en viss ålder drabbas av en identitretskris, en jaha-vad-ska-det-bli-av-mig-då?-kris. Istället tar de avstånd, de där, mycket äldre människorna, som vet vad de vill och som har något att göra om dagarna. De tar avstånd och tycker att man framstår som en klängranka i full blom, eftersom man inte har något annat att göra än att vara med dem. Och då blir allt så fel. Och så blir alla olyckliga och gråter. Ja, inte de där äldre som vet vad de vill av livet och har något att göra om dagarna - de är lyckliga, festar, festar ännu mer och skiter fullkomligt i ens existens. Men vi andra undrar vad de har för sig i sina aktiva liv och låtsas inte förstå varför de inte hör av sig....

Nåväl, idag ska jag dra iväg på min första körskolekörövning och vi får hoppas att jag inte kör på någon eller något. Men man kan ju aldrig veta. Jag måste ju få en chans att öva på min roll som prostituerad bilförare.

Det här är ingen jävla modeblogg

... och ingen matblogg, hälsoblogg, mammablogg, kändisblogg, porrblogg, inredningsblogg, eller nördblogg heller.

Egentligen gillar jag inte bloggar. Bloggar är som färskvaror - som mamma säger om kantareller - bloggar ska avnjutas i måttliga mängder, precis som chokladtryffel, alkohol och sex. Jag har aldrig följt en enda blogg under hela den här hysterin, men vissa skriver bra, ja. Egentligen förstår jag inte grejen med bloggande - jag menar - om jag skulle publicera mina gamla dagböcker här istället - skulle Blondinbella framstå som en mysig sagotant och alla bloggar som barnböcker för treåringar. Och Blog Awards måste vara decenniets onödigaste påfund, gäsp!

Men visst.

Det regnar idag - ser du det? Det är kallt, ja, oj visst är det? Och vet du ? ooh, jag stannade hemma idag, gjorde absolut ingenting, oj oj oj. Det gjorde säkert inte du heller, nej nej nej. Jag kan lika gärna skriva en blogg om dig istället, våra liv ser säkert ganska lika ut, va va va?

Ja ja... halvligger iallafall här i en lägenhet sprängfylld med choklad. Vet inte hur jag ska ta mig ut imorgon. Jorå, har fått choklad liksom öst över mig under den gångna veckan, det är lite oroväckande med tanke på att man kanske borde hålla sig till Atkins som alla andra.
På tal om att inte göra som alla andra, så drog jag ut på stan igår för att tröstshoppa. Vet inte varför jag behövde trösta mig men jag intalade mig själv att det var en bra ursäkt för att spendera pengar, varför jag nu skulle göra det - det visste jag inte heller. Hur som helst hittade jag två fula klänningar i en second handaffär som jag nu ska massakrera - nej man får inte lämna tillbaka dem och nej, jag provade dem inte i affären. Förresten blev jag avbruten i min allmänna beslutsångest, eftersom brandlarmet gick och alla var tvungna att utrymma butiken - men det är en helt annan historia, och inte min att berätta.

Varför skriver jag nu en blogg då undrar du förstås? Jag som hånar alltihop i varje stavelse? Jo... (Jag ler skälmskt inombords, skakar på huvudet och svarar allvarligt men bestämt) : det finns vissa, som tror sig ha en uppfattning om mig, en uppfattning som dessvärre är felaktig och otroligt irriterande. Det vill jag ändra på, här och nu - direkt.

Nu ska jag återvända till verkligheten, dricka en kopp varm choklad och klippa sönder och sy om de missbildade klänningarma. Ta det försiktigt där ute så hörs vi igen när det slutat regna. Cheers!