"Men snälla lilla Isabel, jag har henne inte i min bakficka!!"

Det lilla förbannade samhället & dess stolthet

Minnen. Minnen som kommer rusande rakt emot mig utan hinder. Minnen av en grå och betydelselös plats -den som Gud egentligen glömde - men som man ändå lurades att tycka var så livsavgörande, då, för flera år sedan.

Om man ska sammanfatta den tiden med en enda replik, måste det bli den som en halvgammal, i allmänhet oförstående lärarinna - Birgitta Wiklund tryckte ur sig vid ett litet tillfälle. Birgitta Wiklund brukade dra in kinderna, pluta med munnen och höja på ögonbrynen när hon var missnöjd - eller kanske annars också. (Detta har blivit en mycket smidig ansiktspose, som underlättar ifall man sminkar en annan person - vilket jag och min vän Evelina har använt oss av sedan vi var små. "Gör en Birgitta Wiklund!" är kommandot och kinderna åker in)

Birgitta Wiklund var min klassföreståndare i lågstadiet, inte därefter, tack och lov. Någon gång i 5:an/6:an knackade jag på dörren till lärarummet - där de satt och åt tårta på rasten medan vi var tvungna att vara utomhus - i syfte att tala med min dåvarade klassförståndare Eva. Birgitta Wiklund öppnade dörren och snörpte på munnen. Jag frågade om Eva var där - det var hon inte - och ifall Birgitta Wiklund visste var hon var. Birgitta Wiklund såg ner på mig genom glasögonen, drog in kinderna, plutade med munnen, höjde skyhögt på ögonbrynen och svarade på släpig närkinska:



Vad fanns egentligen i Birgitta Wiklunds bakficka?

 "Men snälla lilla Isabel, jag har henne inte i min bakficka!!"

Är på kort impulsbesök i  min hemstad - åker som av en händelse förbi det lilla samhälle där jag gick i skola under låg- och mellanstadiet. Den första milstolpen.
Här gjorde min klass en egen Harry Potter-film, här hade vi så kallade storsamlingar där vi sjöng en egen  förbannad hyllningssång till det lilla förbannade samhället, här hade vi årliga tävlingar, hemska "vandringar" och en ohälsosamt missbrukad hälsoprofil.
Här var mina lärare oförstående och lite gråa sådär. Ja,några charmade förstås in sig - som den halvsnygge träslöjdsläraren Daniel, idrottsläraren Magnus med tight ceriserosa t-shirt och medelålders bildläraren Göran, som två av mina vänner av någon outgrungrundlig anledning kände sig dragna till.
Annars var de flesta lärare lärarinnor och lika orättvisa & konstiga som Birgitta Wiklund.

Vad som fanns och inte fanns i Birgitta Wiklunds bakficka och vad som blivit av den lilla skolan i det lilla förbannade samhället eller människorna där, intresserar mig inte det minsta. Låt oss kalla det likgiltighet.
Jag har så mycket roligare saker att tänka på.