onsdag 13 april 2011

Mio

Grattis bästa, sötaste Mio - som fyller 10 år idag!
  <3 <3 <3 <3 <3

tisdag 12 april 2011

Det är farligt att träna

På grund av min tidigare nämnda småkrassliga fot, har jag inte haft möjlighet att utföra särskilt mycket träning på sista tiden, annat än stilla promenader och en och annan cykeltur i Örebro. Min kropp har liksom sjunkit ihop här framför berget av kurslitteratur och antagit en ganska stillasittande position med ryggen i en oroväckande konstig kurslitteraturläsnings-böjning och benen i en stel 45-gradersvinkel.

Så, idag trotsade jag min fot, läste klart den stora, übertjocka konstboken, reste mig och gick ut.

Kartan jag inte hade...
Iförd någorlunda träningskläder och med Spotify i högsta hugg, begav jag mig till den enorma Hagaparken här i närheten. Vädret var kyligt och grått och parken ganska folktom på sina håll. Några enstaka fotgängare, joggare och hundägare uppehöll sig på spridda platser runtomkring mig.

Eftersom jag var utled på den "vanliga" vägen genom parken - den som går utmed strandkanten påväg mot Haga Slott, beslöt jag mig, trots ödsligheten, att ta några alternativa, mer spännande vägar in i skogen och upp på klippblocken. Jag ömson sprang ömsom gick uppför de smala stigarna, genade genom ormbunkar och stenrösen - och tyckte det var riktigt njutningsfullt.

Jag kom fram på en väg jag aldrig sett förut och visste plötsligt inte riktigt var jag var. Framför mig låg en vidsträckt äng och runtomkring skogspartier och en bred grusväg.
 Trots att det fortfarande var relativt folktomt - jag såg några joggare lite varstans och en promenerande man snett bakom mig - valde jag en liten väg genom ängen, som ledde fram till ett brant, stort skogsparti.

Det kliade i mina ben att springa upp i skogen - den barrtäckta marken och de höga träden på bergssluttningen lockade oerhört. Framför allt påmindes jag om rörelsefriheten i naturen där jag kommer från, och eftersom det var länge sedan jag befann mig på en liknande plats, ville jag ta tillfället i akt.
Jag tvekade, men valde ändå att klättra upp på berget.

Trots allt var jag ändå lite rädd och sneglade oroligt över axeln hela tiden. Det var faktiskt helt öde och ganska långt till huvudstigen. Jag andades snabbare och skyndade uppför berget.
Plötsligt sneglade jag bakåt och såg mannen som hade gått på vägen nedanför samtidigt som mig. Han gick nu uppskattningsvis tio, tjugo meter bakom mig. Ingen annan människa syntes till.
Jag började småspringa samtidigt som jag tog upp telefonen och ringde till mamma. Hon svarade och jag sprang fortare, plötsligt nästan gripen av panik då jag insåg att skogspartiet inte tog slut.
 ´
Berget tycktes oändligt, men jag skymtade ändå vägen där någonstans där nedanför. Med alla mina krafter sprang jag kors och tvärs genom träd, buskage och klippor. Mamma stannade kvar i andra änden medan jag flåsade i luren.
Till slut lyckades jag komma ner på vägen bland ett fåtal andra människor och mannen syntes inte längre till. Jag gick i raska steg tillbaka, runt halva Hagaparken, och tog mig helskinnad hem.

Det är farligt att träna...

måndag 11 april 2011

Kändiskåt

Det roliga med Stockholm är att man titt som tätt stöter på en del beundransvärda personligheter - aka "kändisar" lite här och var.
Visst, kalla mig töntig, men om man kommer från Örebro, där de enda nu levande "kändisar" som finns är Peter "Hjalmar" Flack och Ernst Kirchsteiger, är Stockholms sprudlande utbud av kulturella personligheter (och andra) ett fascinerande fenomen.

Kändis

Ja, en småstadsflicka som jag tycker det är roligt när Anders Lundin köar i den lokala matvarubuiken (och synar en löpsedel om sig själv), att Ola Rapace sitter på en uteservering vid Odenplan, att Salem al Fakirs brorsa Nassim, går förbi mig på gatan i mitt kvarter, att se Jan Malmsjö  från bussen vid Dramaten, att Fredrik Wikingsson går förbi på Stureplan, liksom Fredrik Lindström vid ett annat tillfälle, att Café Ritorno besöks av Hasse Aro från Efterlyst, och  att Peter Magnusson (Hej Baberiba) och Ett öga rött-författaren Jonas Hassen Khemiri skapar sina alster där.

I förra veckan såg jag Tommy Körberg vid Slussen och Kristina Lugn på NK och blev mycket upprymd.

En skådespelerska som är en stor förebild och som jag beundrar är Marie Göranzon. Förutom Beck-filmerna är hon "tyvärr" kanske mest känd för att vara gift med Jan Malmsjö. Jag säger "tyvärr" eftersom hon i sig är en så otrolig skådespelerska och det är synd att hon hamnat så i skuggan av sin man. Hon verkar vara en väldigt sympatisk person (tycker jag, efter att ha sett flera intervjuer med henne) och jag skulle gärna prata med henne om skådespeleri och skådespelarkonst.

Idag, när jag och Karin träffades på stan, beslöt vi oss för att sätta oss i solen på Dramatentrappan med varsin liten glass. Så, vi köpte glassarna på 7-eleven strax intill och gick ut - just som mörka moln täckte himlen och solen försvann någonstans i söder. Vi satte ändå på trappan, dock rätt besvikna över att vi haft sådan otur och att vädergudarna inte ville oss väl.
Efter ett tag hade vi ätit upp glassarna och huttrade av de kalla vindarna som blåste genom våra tunna kläder, Karin gick för att slänga sitt skräp och jag satt kvar på stentrappan.

Plötsligt kom en kortväxt tant fram till mig och förkunnade helt osammanhängande:
 - Det är stängt idag. Biljettkassan är stängd idag, det är ju måndag, jag skulle ha köpt biljett, men det var stängt idag...
 - Jaha, ja vad tråkigt. svarade jag medlidsamt.
 - Det är ju måndag...
 - Jaaaa, vad tråkigt.

Bakom tanten svischade en ståtlig gestalt förbi i fulll fart - men liksom i periferin, och jag tänkte inte så mycket på det. Tanten lunkade iväg och Karin kom fram till mig:
  - Såg du skådisen?? utbrast hon ivrigt.

Jag tittade först förvirrat efter den kortväxta kvinnan som hade vaggat bort mot 7-eleven och trodde det var henne Karin menade - försökte febrilt leta efter henne i minnet samtidigt som jag verkligen undrade i vilken konstig film Karin hade sett henne.
Då såg jag upp mot den graciösa,  högresta varelsen som precis försvann runt hörnet, med håret symmetriskt fladdrande i vinden. Där var hon, Marie Göranzon.

Och jag missade det.


söndag 10 april 2011

Lugna Favoriter är Hemska Favoriter

Det fanns nyss en radiokanal som jag tyckte om, eller, ja, man kunde iallafall lyssna på den utan att få krupp. Den spelade musik från 60-,70-, 80-talet och framåt, hade i början inte många reklamavbrott och aldrig något kallprat mellan låtarna.
Det var en ganska trevlig tid som den var en del av mitt liv och den fanns vid min sida under stressiga morgnar och ensamma kvällar. Min sambo, liksom.

Men nu är den tyvärr "avlivad" och ersatt med en fruktansvärd prat- och sportkanal nyligen, så jag tvingas - om jag ska lyssna på radio - zappa mellan diverse mer eller mindre jättejättetråkiga kanaler.


Sliskig Kärlek
 I valet mellan pest eller kolera, är radion numera inställd på Lugna Favoriter - en enträgen, sliskig kanal som - just det - spelar lugna favoriter.

Signaturmelodin med wailande män och kvinnor à la Whitney Huston tränger in i hjärnan och ger hypofysen fysiska smärtor.

Programledarna pratar med smörigt timida röster, i en så försiktig och lågmäld ton att man undrar om de är rädda för att väcka någon eller möjligtvis gör ett försök till att förföra lyssnaren.

Kärlek, kärlek, kärlek - kärleksfulla hälsningar, kärleksfullt svammel, kärleksexploderande musik. Ja, stackars musik som måste missbrukas och tjatas ut så otroligt! Stackars lyssnare som måste kvävas av allt detta wailande, dessa banala texter och enkelspåriga melodier.

Jag stänger av radion och lyssnar på Spotify isället.

lördag 9 april 2011

Äventyret med min tå

Det var för några veckor sedan, mamma hade just kommit hit. Hon synade min fot och utbtrast förfärat:
 - Det där ser inte bra ut!
 Jag såg ner på min ena tå och mumlade oroligt:
 - Inte?

Den natten hade mamma lindat in min tå i flera lager bandage och bomull och jag vaknade på morgonen med ett smärtande, tjockt tåpaket. Därefter bar det av till Apoteket för rådfrågning och storshopping; Asolsprit, salva, fetvadd, kirurgtejp, kompress..
  Apotekspersonalen höjde på ena ögonbrynet och sa:
 - Ja, om det inte är bra om tre dagar måste du gå till vårdcentralen, så får de sticka hål i den eller nåt. Men stick inte hål i den själv bara...
 - Hmm... svarade jag och gick hem för att linda om foten igen.

Det blev inte bättre efter tre dagar, inte efter fyra eller fem dagar heller. Jag ringde sjukvårdsupplysningen, jag ringde runt till vårdcentralerna för att hitta en läkare jag kunde prata med eller uppsöka.
Jag "fick" en läkare, en ytterst upptagen man, som jag skulle gå till,  men eftersom jag kände stort behov av att prata med någon just för tillfället, hänvisades jag till hans sjuksköterska. Hon var en medelålders kvinna med släpig röst och ilsket tonläge.

 - En inflammation i nagelbandet, säger du? muttrade hon.
 - Jo, och det ser inte så illa ut alls, men jag vet inte - man kanske måste typ sticka hål i den? Eller ska jag ha nån speciell salva kanske eller så sku...
 - En läkare måste se på den, vi kanske måste ta bort hela nageln.
   Jag tryckte telefonluren hårt mot örat.
 - Ttta bbort nnageln?
 - Just det! svarade hon hurtigt.
 Hon hade lika gärna kunnat säga att jag behövde amputera hela foten - eller benet. Jag satt som paralyserad och pulsen bultade i halsen. Jag kände för att kräkas, gärna på henne.
 - Det låter ju... konstigt.
 - Du måste uppsöka en läkare ifall vi måste göra ett kirurgiskt ingrepp.
 - Öh, hej då.

När jag hade torkat tårarna, ringde jag en fotspecialist i Vasastan som lugnade mig:
  - Nej nej, det troliga är att du får äta antibiotika.
  - Så... det är det värsta som kan hända?

Sedan fick jag tag i en närakut i mitt kvarter, så jag gick dit och fick antibiotika utskrivet. Jag lade mig på en brits och fick min fot omlindad av några sjuksköterskor.
  - Det är ju inte jätteilla iallafall?
 De skrattade till lite och höjde sarkastigt på ögonbrynen.
  - Öh, nej.

Det blev värre. Jag led  i flera veckor efter deras bakteriprovtagning och antibiotikan hjälpte inte. Uppgiven begav jag mig två helger i rad hem till Örebro för att bli ompysslad av mamma och mormor och känna mig som det offer jag faktiskt var.
  Jag sökte efter information på internet och såg fruktansvärda skräckexempel på folks fotproblem - vilket fick mig att inse att jag inte var så illa ute trots allt.

 Nu är det bättre och jag skådar en ljus framtid - tillsammans med min tå - utan kirurgiskt ingrepp.