An Education

Dagens lilla filmtips, en utsökt film-bakelse med både sötma och bitterhet. Såg den första gången på bio i våras och tyckte om den direkt, numera  finns dvd:n hemma hos mig, efter att jag hämtat hem ett  exemplar  från London i somras, mmmm.

An Education (2009) bygger på en självbiografi av Lynn Barber, och manuset till filmen är skrivet av fantastiske Nick Hornby (så det säger sig självt att resultatet blivit bra) . Filmen nominerades i år till 3 Oscar, har fått stående ovationer och lysande recensioner i många länder.

I korta drag handlar filmen om 16-åriga Jenny som kämpar för att uppnå tillräckligt höga betyg för att komma in på Oxford, med föräldrar som pressar henne att endast ägna sig åt sina studier. En regnig dag träffar hon helt plötsligt på den mycket äldre David, som charmar in sig hos både henne och hennes familj, och bjuder Jenny på fina middagar, konserter, kläder och resor. Med ens öppnar sig en helt ny, fascinerande värld för henne, med helt andra värderingar än den värld av studier och långa, ”tråkiga” utbildningar som hon tidigare siktat mot, och hon ställs inför dilemmat om vad meningen med livet egentligen är. Men vem är David? Och vilken väg är den rätta att välja för Jenny, och för oss alla?

Winter Wonderland (julbak, tandis & en oanständig snögubbe )



Vinter hemma

Först vill jag bara passa på att ursäkta mig för torsdagens inlägg om hur irriterad jag var på alla. Jag vet ju hur det måste låta i era öron, hur jag liksom framställer mig själv: grinig och kärringaktig. Hoppas ni ändå kan förstå vad jag menar. Vi lever i ett stressat samhälle, jag är en stressad människa, allt i hela världen är sprängfyllt med stress. Och då blir minsta lilla förseningsmoment till ett hatobjekt, bara sådär.

 Igår satt jag inte ned. Jo någon gång ibland, men det är inget jag minns. Jo just det - tre minuter av förmiddagen, ägnade jag min dyrbara tid till att vara nedtryckt i en tandläkarstol hos mitt forna stamställe tandis. De pressade in en plasthistoria i mina mungipor så att jag fick världens största flin och mina tänder blottades så att de kunde rikta världens största systemkamera in i min mun, typ. Är glad att ingen jag kände, förmodligen passerade i korridoren utanför. Är hundra på att jag såg fullkomligt galen ut.

  Tandis checkade av mina tänder med en såndär spegel och mumlade (ironiskt?) :

 "Ja, så kan man ju också se ut."
  Höhö, säger jag.

  Sedan deklarerade tandis att en fas i mitt liv numera var över och befriade mig officiellt från allt vad ortodonti handlar om.

Sedan halkade jag hem till mormors fina hus mitt i staden där jag uppmuntrades att baka ut en Lussebulls-mix. Så jag virade en Hermes-scarf runt håret (eller inte), hängde på mig ett litet förkläde och drog igång. Hämtade en cd med julmusik, skruvade upp på högsta volym och lät tonerna av White Christmas värma min själ, medan den nostalgiska saffransdoften spred sig i köket.

Nu blev inte bullarna jätteperfekta, bara nästintill. Stoppade i chokladbitar istället för russin, vilket gav resultatet en lite väl misstänkt look.

 Men de var goda!

Sedan måste jag ju bara passa på att berätta om en besynnerlig syn som fångade min uppmärksamhet på en långpromenad här hemma på landet häromdagen. Nämligen - en viss snögubbe, en viss oanständig snögubbe, oja. Troligtvis skulle den där långa utbuktningen från snögubbens mellangärde föreställa en arm eller ett svärd eller liknande, men vid första, andra, tredje och fjärde anblicken, liknade den inget annat än en, ja.. eregerad...ja.

  Detta var alltså en snögubbe som de barn jag varit barnvakt åt otaliga gånger under sommaren i år och förra året, hade gjort. Jag kunde inte låta bli att svälja hårt, med ett sting av dåligt samvete och undra, om det var jag, som på något sätt kunde bära skulden till detta. Dåligt inflytande, eller vad man nu kallar det.

Dålig kemi

Inte ens våra bakterier passar ihop - det säger väl allt?

bakteriebefriare

Snälla människa, sluta smacka!

Åker tåg, det gör man ju ofta. Sitter inklämd - kollektivtrafikens nackdel nr 16278213202738292. Människor. Kvinnan bredvid sitter lite väl nära,  och jag försöker koncentrara mig på min medhavda bok, men stör mig på att hon i ca en timme tuggar frenetiskt på sitt tuggummi, smak (lukt) - mint. Jag visste inte att man kunde smaska så, att man kunde suuuuga ut varenda liten mint-atom så länge och så intensivt. Det får mig att bita ihop käkarna och himla stort med ögonen. Det får mig att vilja vända på huvudet och  väsa:

- Men snälla, sluta smacka!!!

Men jag sitter där lugnt och sansat, och smackandet fortsätter ända till tåget stannar i Örebro.

Jag och min vän Karin kom på att vi tycker att alla människor är i vägen - för det är de. Såhär kan jag känna en helt vanlig dag i vår huvudstad:

Människa (Homo Sapiens)

Snälla människa, flytta på dig, så jag kommer förbi (och fram)

Snälla människa, skynda dig lite, va?

Snälla människa / grupp med människor / mamma med barnvagn + barn / pubertala tonårsflock, sluta   blockera trottoaren

Snälla människa, sluta nynna - och vissla

Snälla människa, skrik inte när du pratar i telefonen (jag vill inte veta vad du gjorde förra sommaren)

Snälla människa, skruva ner volymen på din Ipod en aning (jag har min egen Ipod, tack)

(och snälla människa, lyssna inte på musik med högtalaren påslagen på telefonen -  jag kanske inte är in the mood för att dansa på bussen från Ljusterö en söndagmorgon)

Snälla människa, sluta hångla med din sandwich (det är inte besvarad kärlek)

Snälla människa, bli lite mer sammarbetsvillig, tack.







Ord

Det här låter säkert lite väl ödesmättat, men:

Om jag inte får leva med dig, vill jag inte leva alls

Allt går över

Hunger går över, så ät inte
Törst går över, så drick inte
Känslor går över, så ha inga känslor
Saknad går över, så sakna aldrig
Drömmar går över, så ha inga drömmar
Sorg går över, så sörj inte
Lycka går över, så var inte lycklig

Kärlek - älska någon, och du ska älska för alltid
Hat -  hata någon, och du ska hata för alltid

Någon har vaknat på fel sida - igen

Kom igen, sluta nu. Skärp dig, väx upp - vuxna gör inte såhär. Jag är ju bara jag.

"Men snälla lilla Isabel, jag har henne inte i min bakficka!!"

Det lilla förbannade samhället & dess stolthet

Minnen. Minnen som kommer rusande rakt emot mig utan hinder. Minnen av en grå och betydelselös plats -den som Gud egentligen glömde - men som man ändå lurades att tycka var så livsavgörande, då, för flera år sedan.

Om man ska sammanfatta den tiden med en enda replik, måste det bli den som en halvgammal, i allmänhet oförstående lärarinna - Birgitta Wiklund tryckte ur sig vid ett litet tillfälle. Birgitta Wiklund brukade dra in kinderna, pluta med munnen och höja på ögonbrynen när hon var missnöjd - eller kanske annars också. (Detta har blivit en mycket smidig ansiktspose, som underlättar ifall man sminkar en annan person - vilket jag och min vän Evelina har använt oss av sedan vi var små. "Gör en Birgitta Wiklund!" är kommandot och kinderna åker in)

Birgitta Wiklund var min klassföreståndare i lågstadiet, inte därefter, tack och lov. Någon gång i 5:an/6:an knackade jag på dörren till lärarummet - där de satt och åt tårta på rasten medan vi var tvungna att vara utomhus - i syfte att tala med min dåvarade klassförståndare Eva. Birgitta Wiklund öppnade dörren och snörpte på munnen. Jag frågade om Eva var där - det var hon inte - och ifall Birgitta Wiklund visste var hon var. Birgitta Wiklund såg ner på mig genom glasögonen, drog in kinderna, plutade med munnen, höjde skyhögt på ögonbrynen och svarade på släpig närkinska:



Vad fanns egentligen i Birgitta Wiklunds bakficka?

 "Men snälla lilla Isabel, jag har henne inte i min bakficka!!"

Är på kort impulsbesök i  min hemstad - åker som av en händelse förbi det lilla samhälle där jag gick i skola under låg- och mellanstadiet. Den första milstolpen.
Här gjorde min klass en egen Harry Potter-film, här hade vi så kallade storsamlingar där vi sjöng en egen  förbannad hyllningssång till det lilla förbannade samhället, här hade vi årliga tävlingar, hemska "vandringar" och en ohälsosamt missbrukad hälsoprofil.
Här var mina lärare oförstående och lite gråa sådär. Ja,några charmade förstås in sig - som den halvsnygge träslöjdsläraren Daniel, idrottsläraren Magnus med tight ceriserosa t-shirt och medelålders bildläraren Göran, som två av mina vänner av någon outgrungrundlig anledning kände sig dragna till.
Annars var de flesta lärare lärarinnor och lika orättvisa & konstiga som Birgitta Wiklund.

Vad som fanns och inte fanns i Birgitta Wiklunds bakficka och vad som blivit av den lilla skolan i det lilla förbannade samhället eller människorna där, intresserar mig inte det minsta. Låt oss kalla det likgiltighet.
Jag har så mycket roligare saker att tänka på.