torsdag 14 juli 2011

Harry Potter + Hajen = sant

Var är Voldemort?

Jag väntade utanför biografen med två biljetter i handen. Otåligt tittade jag på min klocka och suckade - filmen skulle börja om en kvart, och först var det ju reklam - men - här stod jag ensam och inte en skymt av Karin. Till slut gick jag in och satte mig.
Jag skickade ett sms till henne med något i stil med: VAR ÄR DU??" och fick ett typiskt drömskt och svävande sms i stil med: "Var är DU?" till svar. "Jaa, jag är på BION" svarade jag och suckade för mig själv. Vad tror du Karin? Vi ska ju se Harry Potter nu.

Korgen med 3D-glasögon gick runt i salongen bland besökarna. De var i 70-talsformat till min stora förtjusning: dvs stora, fyrkantiga och vissa var helsvarta men de andra var härligt orangebruna till båga och glas precis à la 70-tal. Minns inte vilka jag valde.

Jag gick ut ur salongen under reklamen för att lämna in Karins biljett i biljettkassan - ifall hon kom senare, kunde hon hämta ut den och på så sätt komma in.
Gick tillbaka och satte mig just som filmen började. Jag väntade och väntade i flera timmar på att något skulle hända, men - inget trolleri, ingen Voldemort, ingen blodig uppgörelse, inte ens Hogwarts.
Bara Harry Potter... och Hajen.

Medan Hajen skördade offer på land och i en swimingpool stod Harry Potter mest och tittade hjälplöst på, Hermione och Ron var jättegamla och gjorde inte mycket de heller. Jag satt och väntade på klimaxet som aldrig kom, samtidigt som jag undrade vart Karin tagit vägen och vilken funktion 3D-glasögonen fyllde, eftersom inga actionscener riktigt visades...

Åh, älskade konstiga drömmar!

Lyckligtvis var det inte såhär i verkligheten, allt gick bra: Karin kom dit, filmen var fantastisk, och kanske bäst av allt: det var som det skulle, Harry vs Voldemort. Hajen såg jag inte till.

söndag 10 juli 2011

6 år

6 år. 6 år, 364 dagar, 23 timmar.
Tonåren. Tusentals tråkiga dagar, tiotusentals otillfredställda timmar, hundratusentals osäkra sekunder.
Tonåren - så ska de vara.

Med 46 minuter kvar som tonåring kan jag ändå konstatera att, det gick upp och ner, det var dåligt, men det var också bra. Särskilt sista året. Tonårens sista år knöt ihop säcken på ett tillfredställande och roligt sätt, och nu bär det av mot nästa fas i livet.
Så ska det vara.  

Studenten - 09, 17 år

"Film" till Kulturhistoria, 2008, 16 år

med Eve i London, 2010, 18 år

med Karin & Delphine på Calle Flygare, 2010, 19 år

På universitetet, 2011, 19 år - snart 20