Vad jag äter när ingen ser på

Jag gick in på Norrtullshallen en helt vanlig eftermiddag , sneglade förstrött åt höger - och där var den.

Dess gröngula förpackning strålade emot mig och det pirrade direkt till i magen av naiv lycka. Jag stirrade förtjust och fascinerat i flera minuter, varpå jag försiktigt tog förpackningen i min hand för att läsa om det verkligen stämde. Jo, det gjorde det. Kärlek vid första ögonkastet.
Marabou - Caribbean, med kokos & banan.

Den känns dock liiiite för fet, faktiskt. Det blir maffigt efter bara en ruta. Ärligt talat - jag har bara kunnat trycka i mig en rad, sedan tar det stopp. Too bad.



The love of my life (paus) NOT



Gaaaaaaah

Jag hinner inteeeeeeeee.
Dagarna är för korta. Å sedan tar de slut så snabbt. Jag har inte tid att sova, har så mycket annat att göra.
Massor av kurlitteratur att läsa, underbart väder att vara ute i, trevliga människor att umgås med och en fantastisk stad att hänga i. Måste städa, diska, laga mat, träna, plugga, vara i skolan, äta, läsa tidningen.

24 timmar räcker inte till. När är det dags att införa längre dagar? I need it - pronto!

Slussen oj oj

Frysfixaren skulle kommit hit vid kl 10 och laga frysen, så jag gick yrvaket upp vid tio, gjorde mig iordning och höll på att falla ihop av utmattning. Men frysfixaren kom inte klockan 10, så jag lade mig i sängen igen, och väntade och väntade. Ville helst av allt bara sova.
Men så kom han iallafall halv tolv och jag var tvungen att vakna till.

Därefter tog jag mig till Slussen, för att, tillsammans med Miriam från min klass, titta på det slutgiltiga förlaget för nya Slussen. Till en början såg det inte så farligt ut, men vid en mer noggran översyn chockerades man plötsligt av enorma glasbyggnader (som förstör utsikten!!) och oförståeligt branta trappavsatser mot vattnet (varför man nu skulle våga gå nedför dem, liksom). Att man har placerat ut caféer och köpcentrum under den trafikerade bron är konstigt och jag frågade mig ständigt under visningen: "Vem kommer hänga här??"

Vem kommer hänga här?

Raindrops keep falling on my head

Fortsätter min Kent-mani (eller nåt), vädret är grått och mysigt, alla är asociala och jag tittar på film och dricker varm choklad istället för att plugga.



'Your gaze hits the side of my face'

Och vi kommer inte längre
Vi är tillbaks på noll
Men ingen kommer sörja   
Vi har spelat ut vår roll

Vi glömmer hela skiten
Det betyder ingenting
Vi skulle kommit längre
Men räckte inte till
Vi blev som dom andra

Second to Numb

He won't touch you anymore,

Staying at his side, half indifferent, half afraid,

it will only make you cry.

What is given can't be returned,

the cards are in our hands.

All that is living can be hurt,

and that's the end of innocence.

Second round found you beating death,

the miracle of life.

Once each of you, caught your breath,

A question simmers inside:

How far away from being in
can there be a state of love?

How deep-rooted is your bond within?
What matter is it made of?
What have we become?

Second to numb.

Jag mår illa

Allt är skevt, konstigt. Det känns som om ärlighet och medmänsklighet är en bristvara på marknaden.

Mamma blev lurad av ett obehagligt, skenexisterande företag som nu kräver henne på pengar och en av mina

kompisar måste böta 1200 kronor till SL, trots att han köpt biljett.

Release me

I Vasaparken i eftermiddags såg jag en haltande duva, vars ena klo var skadad. Jag stannade upp, men ingen annan verkade bry sig. Jag visste inte vad jag skulle kunna göra, i och med att den inte verkade ha synbart problem att flyga. Tankarna rusade runt i huvudet på mig, och det slutade med att jag bara gick därifrån, med smärtande hjärta. Gjorde jag fel? Är jag en dålig människa?

Jag mår illa, ofta. Igår tillexempel, när jag sprang ett tag i Hagaparken, stannade jag upp och tog mig för magen. Det kändes som om jag skulle kräkas. Att ta sig tillbaka hem tycktes som en omöjlighet, men jag lyckades med nöd och näppe ändå. Och likadant idag, på stan. Inte bra.

Karin + Persbrandt = sant



Karin älskar Mikael Persbrandt.

Han är liksom mannen hon jämför alla andra killar med och svaret på meningen med livet . Karin har sett alla Beck-filmer och kommer troligtvis bli den som skriver hans biografi.



The Man

Som tidigare nämnts har både jag och Karin en viss fascination för Stockholms alla celebriteter och vi brukar båda vara duktiga på att se dessa personer när vi går runt på stan:

  "Titta, där är hon!" "Där går ju han!" "Nyss såg jag Agneta Sjödin på Nacka Forum!" "När jag fikade på Ritorno satt Peter Magnusson där och skrev!" "Nämen, titta där!" "Oj, Karin kolla åt höger NU!" "Shit!"
etcetera etcetera...
  Vi har en förmåga att se b-kändisar lite här och var när vi är tillsammans.

Igår träffades jag och Karin på Centralen precis innan hon tog tåget till Uppsala. Jag följde med henne på tåget för att hjälpa till att leta efter en sittplats. Vi valde ut en random vagn och gick upp in i dess trånga förmak - precis som en glasögonprydd och prydligt klädd man trängde sig ut. Jag blinkade förvånat till och stirrade in i hans klarblå ögon. Han ropade med sin mörka röst till mannen som han precis lämnat i vagnen:
  "Jag hör av mig sen!"¨

Sekunderna tycktes som en evighet och jag undrade om Karin skulle svimma där hon stod framför mig, medan mannen tog sig ut ur vagnen samtidigt som våra kroppar snuddade vid varandra.
Men Karin var iskall. Hon gick in i vagnen utan att röra en min och när vi kommit en bit bort, väste jag upprymt:
  "SÅG DU?!"
  Karin vände sig förvirrat om
  "Vadå?"
  "Men där?!"
  "Vadå?" Nu såg hon riktigt orolig ut.
  Jag spärrade upp ögonen och behärskade mig för att inte le som en idiot.
  "PERSBRANDT!"

Karin trodde mig inte först. Hon hade ju inte tittat upp på mannen som tog sig ut ur vagnen när vi klev på. Hon förnekade och påstod att hade det varit Persbrandt skulle hon ju i så fall ha sett det. Men hon blev mer och mer osäker, och när jag hade lämnat henne för att åka hem till Vasastan skickade hon följande sms: :'(