Låt den rätte komma in (när andra kommer ut)

Det löste sig

Dagsljuset lyser skarpt och smärtsamt i mina trötta ögon, tar på mina krafter och försvagar mig avsevärt. Annat var det i förrgår kväll - i det trygga, vackra, inbjudande mörkret.

Självklart - efter inspiration från True Blood och diverse andra blodsugare under åren, förstod jag plötsligt, förstås - vampyr. Efter många om och men fastnade de två vampyrtänderna med illaluktande lim någorlunda, och jag begav mig till min vän Delphine i fredags. Tillsammans med flera andra av mina kära vänner, spenderade jag kvällen och  natten hos D, på göta källare, på karaokebar på Odenplan och avslutade det hela hemma hos mig vid kl 5. Underbara människor, underbart roligt, underbar Stockholmsnatt!

...och jag tittade hungrigt på människorna på tunnelbanan till söder, åååh för jag var så otroligt blodsugen! Faktiskt.




några av alla, bild av Karin Nyman Pistokoski

karaoke, bild av Karin Nymna Pistokoski





Hello Saferide - "Anna"

For my daughter, som smulades sönder

Min dotter

Hon var väldigt försigkommen och vuxen för sin ålder, redan som nyfödd. Hon förstod sig redan då på roliga skämt och skrattade glatt åt dem, med sitt klingande, jollrande skratt. Jag badade henne i en uppblåsbar barnbassäng första dagen i hennes liv och förundrades över att hon inte såg ut som en liten bebis i kroppen, utan mer som en 2-åring.  Min vackra lilla dotter, så fin och perfekt ändå.
Sedan förvandlades hon till en smulpaj och vittrade sönder.

Det ingår i alla kvinnors medfödda modersinstinkt, att drömma att vi får barn - det ligger i vår natur, även om själva mödraskapet antagligen inte alls är aktuellt för tillfället, vill vi känna att vi skulle kunna vara bra mödrar iallafall, tror jag - är ju inte någon analytiker, precis. Själv försökte jag bända ihop min smulpajsdotter så att hon skulle bli normal igen, kommer dock inte ihåg hur det hela slutade.

Hypokondrikern, Diabetikern & Livet




www.apoteket.se

Okej, det verkar som att de senaste veckornas socker-injektioner har gett upphov till diabetes, säger hypokondrikern nervöst och loggar in på apotekets hemsida för att läsa om de vanligaste symptomen.

Inte bra det här- att jag är hypokondriker och att jag kanske är sjuk.

Annars följde jag ett mycket aktivt schema under dagen och missade bara några få punker på min lista (de allra viktigaste). Svimmade nästan vid x antal tillfällen och höll på att kräkas vid varje gatuhörn, men förutom det var allt frid och fröjd.

Rös till av obehag i en second hand affär vid Odenplan då en kvinna stod nära mig och nynnade med mörk stämma. Varför nynnar man? undrar jag. Sådär bara, liksom? Rädd för den pinsamma tystnaden? Måste vara det. När man som lyssnare inte ens kan urskilja vad det är för melodi, känns det ju helt meningslöst - ännu värre om det inte ens är någon speciell melodi´.... oooh jag klarar bara inte av det.

Nähä, tänker du frånvarande och loggar in på apotekets hemsida.

...så hörs en kraftfull och bestämd knackning på min vägg

Jag ser aldrig till mina grannar, eller väldigt sällan iallafall. Ibland brukar jag undra om de verkligen existerar, eller om jag bor ensam i ett stort hyreshus. Jag hör dem springa i trappan utanför mitt sovrum, ofta väldigt sent på kvällen och natten. Vissa dagar vaknar jag av att de dukar fram tallrikar och glas på sitt köksbord, smäller i skåpsdörrarna och skäller på varandra - i min sömnyra spärrar jag upp ögonen och så börjar hjärtat slå snabbare - och jag får för mig att någon har gjort inbrott och befinner sig i mitt kök.
Vid en viss tid på eftermiddagarna hör jag också pianospel från ena lägenheten bredvid mig, ett spöklikt, envist klinkande, som pågått i flera år.

Jo, det är väldigt lyhört här. Mina grannar har nog hört ett och annat - om de existerar över huvudtaget - det vet jag ju inte. Vad jag vet är att de sover relativt tidigt på kvällen och att de varken gillar min musik eller Simon and Garfunkel och att de söker kontakt genom att knacka på väggen.
Igår till exempel - lyssnade på ovannämnda musik-duo på måttligt hög volym, gick runt lite i lägenheten - och vad får jag inte höra mitt i alltihop - jo, en kraftfull och bestämd (jag vill säga manlig) knackning på min vägg.
Om det innbär att grannen gillar att kommunicera med Morsekoden eller om han/hon bara tycker att musiken stör dem, fortsätter för mig vara en gåta som jag gärna inte vill veta svaret på.

Och för att kompensera sina nattliga aggressioner mot mig, brukar de placera fina stolar och gamla etsningar i soprummet, som jag kan ta med mig upp till mig.
Nästa gång ska jag knacka tillbaka och tacka dem!

Så skimrande var aldrig havet och stranden aldrig så befriande

...som när du gick vid min sida, mot solnedgången, aftonen den underbara

Oj, ja. Tänk om livet ändå vore som i Eternal Sunshine of the Spotless Mind - tänk om man kunde radera minnet av vissa personer, glömma att de finns och har funnits. Åh, vad skönt det skulle vara, oja. För det är ju det som är det allra värsta - minnet.

En sväng till Buttericks och Beyond Retro med Karin och Delphine för kostym-jakt gjorde inte någonting lättare - fick inte så mycket inspiration av att vara där, mer huvudvärk och hungerkänslor.

Nej, nu ska jag börja knarka frukt. Små C-vitaminer, kom kom kom till mig!
Och sy - måste vara kreativ här i livet, kan inte låta treåringar i Kina sy mina kläder längre, nej nej ändring på det. Jag är ju ändå ung, frisk och stark!

Jaja tänker du med en axelryckning . Allt är relativt.

"Jag skulle vilja se ditt blod... se hela ditt kön simma okring i en sjö som den där!"

Det är förstås en idé. Och jag har ju faktiskt ännu inte kommit fram till vad jag ska klä ut mig till för att främja det falnande konsumptionssamhället på konsumptionssamhällets årliga festdag, Halloween. Och med tanke på att Fröken Julie faktiskt måste betraktas som nästan skrämmande barbarisk och kanibalistisk - och vilket brådmoget ordförråd kvinnan har också - skulle man kunna - jag säger, skulle man kunna - klä ut sig till henne. En prostituerad, lättlädd Fröken Julie - tänk 1800-talsklänning i kortkort . (Nu finns det säkert några litteraturanalytiker som skulle påstå att hon faktiskt i verkligheten är prostituerad i sin relation gentemot slusken Jean, men snälla, nu ska vi inte vara objektiva här) Ah, men lyssna bara på det här:

"Jag skulle vilja se ditt blod, din hjärna på en träkubbe. Jag skulle vilja se hela ditt kön simma omkring i en sjö, som den där. Jag tror jag skulle kunna dricka ur din huvudskål, jag skulle vilja bada mina fötter i din bröstkorg, och äta ditt hjärta - helstekt!"

"Jag skulle vlja se ditt blod!"

Hur Halloween är inte det på en skala? Jag kan gå runt i min 1800-tals kortkort-klänning med en min, ett ansiktsuttryck som uttrycker just de orden...hm hur nu en sådan min ser ut...? Måste ställa mig framför spegeln och öva!

Känner att jag måste dra till Malmskillnadsgatan för att hämta lite inspiration också!!

Annars - ja gud ja - vad händer idag? Sömnkoman slog till idag igen och jag vaknade fleera timmar senare än beräknat.
Men jaså, vad intressant, tänker du sarkastiskt och fortsätter äta din lunch.
Jo men det är väl en sådan där ta-tag-i-ditt-liv-dag idag, kanske.
Kul för dig, tänker du oengagerat och fortsätter jobba.

Om inte annat kan jag gå ut i solen och upp på stan och öva på mina ansiktsuttryck à la Fröken Julie.

... och här står jag och ser ut som ett muskelpaket

Det är illa, riktigt illa, riktigt frikkin' jätteilla.
Jag har börjat hetsäta - massor, massor av sött. Och tröstshoppa. Eller nja... jag försöker iallfall, men, nej...
Trots att jag fullkomligen omger mig av socker, kan jag bara ta en liten tugga och så spenderar jag resten av kvällen med att sitta och titta misstänksamt på sötsaken i fråga, med avtänd blick. Jag säger som när jag ska göra armhävningar - det går bara inte.

Jaha, ojdå, säger du, halvt förvirrat, halvt ointresserat.

Inte så jäkla upphetsande

Jag står inne på Indiska vid Hötorget och synar mig själv i en spegel - inser med fasa att det tredje plagget jag köpte samtidigt som den missbildade 80-talskreationen och den svarta klänningen med virkad spetsduk - en liten kappa - inte var så väldigt liten egentligen. Jag ser ut som en bredaxlad, manhaftig transa. Frågar min vän Linn om hon tycker det, men hon sneglar på den och säger att det tycker hon inte. Sen går jag hem och varje gång jag tittar in i skyltfönstren, ser jag spegelreflektionen av en liten, muskulös man som förföljer mig.

Jaha, det var visst jag själv. Står framför spegeln hemma och ser ut som ett muskelpaket. Äntligen.

"Luke, I'm your mother!"

Funderar fortfarande på vad jag ska klä ut mig till inför Halloween nu på fredag. Känner att det är en väldigt könsbaserad uppgift eftersom de mest populära dräkterna på Buttericks har en mycket primitiv utformning - åtminstone när det gäller de kvinnliga dräkterna. Hmmm ska jag vara prostituerad sjuksköterska, prostituerad polis, prostituerad servitris, prostituerad kanin, prostituerad häxa eller en prostituerad Lilla My?

Det kommer troligtvis sluta med att jag föreställer en prostituerad prostituerad, men det går väl också bra?

Jaha... vad gör du idag då? Just vaknat? tänkte väl det. Du har en sån där höstlik baksmälla som drabbar dig varje morgon, jag vet - så är det för alla. Själv går jag till sängs varje natt med rädsla för att jag inte ska vakna dagen därpå. Har nämligen till min fasa upptäckt att ingen väckarklocka är ett hot mot min hallucinationsartade sömn - bara att stänga av och så somnar man om och så vaknar man någon gång, förhoppningsvis. Men otroligt mycket senare än man tänkt sig. Hur ska jag kunna ha ett liv och ett jobb när det är så här? Nähäpp... får gå i ide som alla andra.

Mitt liv har tagit sig nya former, dvs inga former, dvs oformliga former, dvs jag lever i ett vakuum. Oj oj oj tänker du nu - talar den lilla flickan om att hon är... gud förbjude...självmordsbenägen?
Ånej, så roligt ska vi inte ha det, svarar jag. Ibland är livet bara så. Ibland måste livet vara så. Vissa förstår inte det, att man i en viss ålder drabbas av en identitretskris, en jaha-vad-ska-det-bli-av-mig-då?-kris. Istället tar de avstånd, de där, mycket äldre människorna, som vet vad de vill och som har något att göra om dagarna. De tar avstånd och tycker att man framstår som en klängranka i full blom, eftersom man inte har något annat att göra än att vara med dem. Och då blir allt så fel. Och så blir alla olyckliga och gråter. Ja, inte de där äldre som vet vad de vill av livet och har något att göra om dagarna - de är lyckliga, festar, festar ännu mer och skiter fullkomligt i ens existens. Men vi andra undrar vad de har för sig i sina aktiva liv och låtsas inte förstå varför de inte hör av sig....

Nåväl, idag ska jag dra iväg på min första körskolekörövning och vi får hoppas att jag inte kör på någon eller något. Men man kan ju aldrig veta. Jag måste ju få en chans att öva på min roll som prostituerad bilförare.

Det här är ingen jävla modeblogg

... och ingen matblogg, hälsoblogg, mammablogg, kändisblogg, porrblogg, inredningsblogg, eller nördblogg heller.

Egentligen gillar jag inte bloggar. Bloggar är som färskvaror - som mamma säger om kantareller - bloggar ska avnjutas i måttliga mängder, precis som chokladtryffel, alkohol och sex. Jag har aldrig följt en enda blogg under hela den här hysterin, men vissa skriver bra, ja. Egentligen förstår jag inte grejen med bloggande - jag menar - om jag skulle publicera mina gamla dagböcker här istället - skulle Blondinbella framstå som en mysig sagotant och alla bloggar som barnböcker för treåringar. Och Blog Awards måste vara decenniets onödigaste påfund, gäsp!

Men visst.

Det regnar idag - ser du det? Det är kallt, ja, oj visst är det? Och vet du ? ooh, jag stannade hemma idag, gjorde absolut ingenting, oj oj oj. Det gjorde säkert inte du heller, nej nej nej. Jag kan lika gärna skriva en blogg om dig istället, våra liv ser säkert ganska lika ut, va va va?

Ja ja... halvligger iallafall här i en lägenhet sprängfylld med choklad. Vet inte hur jag ska ta mig ut imorgon. Jorå, har fått choklad liksom öst över mig under den gångna veckan, det är lite oroväckande med tanke på att man kanske borde hålla sig till Atkins som alla andra.
På tal om att inte göra som alla andra, så drog jag ut på stan igår för att tröstshoppa. Vet inte varför jag behövde trösta mig men jag intalade mig själv att det var en bra ursäkt för att spendera pengar, varför jag nu skulle göra det - det visste jag inte heller. Hur som helst hittade jag två fula klänningar i en second handaffär som jag nu ska massakrera - nej man får inte lämna tillbaka dem och nej, jag provade dem inte i affären. Förresten blev jag avbruten i min allmänna beslutsångest, eftersom brandlarmet gick och alla var tvungna att utrymma butiken - men det är en helt annan historia, och inte min att berätta.

Varför skriver jag nu en blogg då undrar du förstås? Jag som hånar alltihop i varje stavelse? Jo... (Jag ler skälmskt inombords, skakar på huvudet och svarar allvarligt men bestämt) : det finns vissa, som tror sig ha en uppfattning om mig, en uppfattning som dessvärre är felaktig och otroligt irriterande. Det vill jag ändra på, här och nu - direkt.

Nu ska jag återvända till verkligheten, dricka en kopp varm choklad och klippa sönder och sy om de missbildade klänningarma. Ta det försiktigt där ute så hörs vi igen när det slutat regna. Cheers!