Jag ser aldrig till mina grannar, eller väldigt sällan iallafall. Ibland brukar jag undra om de verkligen existerar, eller om jag bor ensam i ett stort hyreshus. Jag hör dem springa i trappan utanför mitt sovrum, ofta väldigt sent på kvällen och natten. Vissa dagar vaknar jag av att de dukar fram tallrikar och glas på sitt köksbord, smäller i skåpsdörrarna och skäller på varandra - i min sömnyra spärrar jag upp ögonen och så börjar hjärtat slå snabbare - och jag får för mig att någon har gjort inbrott och befinner sig i mitt kök.
Vid en viss tid på eftermiddagarna hör jag också pianospel från ena lägenheten bredvid mig, ett spöklikt, envist klinkande, som pågått i flera år.
Jo, det är väldigt lyhört här. Mina grannar har nog hört ett och annat - om de existerar över huvudtaget - det vet jag ju inte. Vad jag vet är att de sover relativt tidigt på kvällen och att de varken gillar min musik eller Simon and Garfunkel och att de söker kontakt genom att knacka på väggen.
Igår till exempel - lyssnade på ovannämnda musik-duo på måttligt hög volym, gick runt lite i lägenheten - och vad får jag inte höra mitt i alltihop - jo, en kraftfull och bestämd (jag vill säga manlig) knackning på min vägg.
Om det innbär att grannen gillar att kommunicera med Morsekoden eller om han/hon bara tycker att musiken stör dem, fortsätter för mig vara en gåta som jag gärna inte vill veta svaret på.
Och för att kompensera sina nattliga aggressioner mot mig, brukar de placera fina stolar och gamla etsningar i soprummet, som jag kan ta med mig upp till mig.
Nästa gång ska jag knacka tillbaka och tacka dem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar