Så länge mina lungor stannar kvar

Lungor på rymmen

Har rethosta 24-7. Närsomhelst, överallt. Vaknade av en hostattack imorse, somnade säkert av en hostattack igår.

Jag har förvandlats till den där irriterande människan som hostar och som alla drar sig långt bort från.

Har hostat i flera dagar nu, men jag häller i mig gammal hostmedicin och dricker vatten, dock utan större genomlagskraft

... och oj där hostade jag upp ena lungan och oj där kom den andra!

Som i den där reklamen vi såg i skolan för jättelängesedan någon gång. Sluta röka-reklamen. En man som sitter och röker på ett café, börjar hosta, hosta och - så hoppar lungorna ut! Lungorna studdsar bestämt ner från cafébordet och joggar ut genom ytterdörren. Hoppsan.

Baklava vs. Baklava

En förvirrad Andreas har fått lära sig att Baklava är mer än en mössa på Stadium.

Och jag har fått lära mig att Baklava är mer än en persisk dessert.
Så kan det gå.

Mums vs....

... ???

Bokrea & Feberyra

Jag är så svag.

Förkylningen har satt sina spår, vilket resulterar bland annat i att jag lätt faller omkull. Eller ja, kanske snarare att jag i ena stunden står rakt och ser mig själv i spegeln, och i den andra att jag plötligt är påväg med huvudet rakt mot kakelväggen på vänster sida. Hoppsan, är det enda jag hinner tänka.

Så, igår förmiddag, tog jag ändå mitt trötta, sjuka jag på en färd till Akademibokhandeln, där jag och Karin armbågade oss fram och ryckte och slet i de böcker vi ville ha. Krig utbröt mellan oss och övriga kunder.

Nej, så var det inte riktigt. Det var lugnt, skrämmande lugnt, och jag kunde ta små pauser, sjunka ner på diverse bänkar/stolar och trycka handflatan mot min febriga panna.

Jag hittade en kokbok av Leila Lindholm, en liten bok om Pre-Rafaeliterna och en bok till mamma. Vi for iväg efter några timmar och lunchade med några vänner i Kungshallen. Sedan fick jag lock för öronen...

Karin hittade en bok...

...och jag också

Här är dock boken man borde ha köpt men inte köpte

"Nej, du klarade inte tentan! Hahaha, du klarar ingenting!"



Jag satt i skrivsalen och stirrade på tentan, som läraren just placerat  framför mig på bordet.

1400-1600-talets konst

Men... jag kan ju inte det här.

Det måste ha skett ett misstag. Jag borde inte sitta här, inte nu.

Det raspiga ljudet av pennor som frenetiskt skrev på linjerade pappersark, hördes runtomkring mig när mina klasskompisar böjt sig över sina prov och satt igång.

Jag greps av panik.
Men hallå, hallå, det här är INTE RÄTT!!

Läraren kom fram till mig med en missnöjd min.
"Hallå, jag ska inte vara här NU, den här tentan är först den 20:e MARS!"
Läraren log plötsligt ett skadeglatt leende och höll fast mig mot bordet.
"Nej, det är NU du ska tentera!"

"Okej, men jag kommer inte klara det här, för jag har inte hunnit läsa någonting om det här än, JU!"

"Du måste!"

"Nej, jag går nu. Jag behöver ju inte klara den här delkursen, för jag är nästan säker på att jag blev godkänd på förra tentan..."

Läraren gav ifrån sig ett ihåligt, häxliknade hånskratt, hennes hår spretade åt alla håll:

"Nej, du klarade den inte! Hahaha, du klarar ingenting! För du är jättedålig, på allt. Jättejättejättedålig hahahah!!"

Jag vaknade upp med ett ryck, hjärtat bultade och jag spärrade upp ögonen mot morgonsolen.
Det är en månad kvar.

Väck mig när det är vår...

Det började igår kväll.

Jag satt på Espresso House med en hallonyoughurt och plötsligt kom känslan smygande. Först, en skärande, rispande smärta i svalget och kort därefter en obehaglig hetta som steg upp i kroppen. Tog mig för pannan och klagade med svag stämma om feber.

Väck mig när våren kommer!

Drog min tunga rullväska efter mig genom tunnelbanan och från bussen och allt kändes som en stor bedrift. Väl hemma i lägenheten kunde jag knappt stå på benen, tog  ändå en varm dusch och stupade ner i sängen.

Natten spenderades med feberyra och ömmande hals. Och virus-ångest.

På morgonen hade febern gått ner och halsen slutat smärta, men kroppen var svag, huvudet värkte och jag mådde otroligt illa. Orkade inte gå till skolan, vilket jag verkligen hade behövt göra, åååå

Somnade och sov fram till klockan 16, Kick-Ass!

"Om någons telefon ringer, åker personen ut direkt, det finns ingen pardon för det"

Oj, vilken vecka.

Efter min tenta-ångest innan torsdag, bänkade jag mig någorlunda avspänd i skrivsalen kl 9:00 på dagen D.

Tog en sida i taget, och upptäckte till min förvåning att jag kunde svara på alla frågor, skriva utförligt och analyserande. Orden kom flödande, hjärnan var full av information som bara ville ut och präntas på papper.
2 ½ timme senare lämnade jag in tentan och begav mig hemåt.

En stor tyngd föll från mina axlar och jag kände mig... fri.

Tentaskrivande, stressfaktor nr 1

Fredagen spenderade jag med lilla Karin och på kvällen ställde vi oss i kön in till Treat, där jag och några från min kurs skulle ha Tentafest. Awesome!

När det på natten var dags att ta sig hem, hade temperaturen sjunkit ner till -20 grader, vilket gjorde färden outhärdlig.

Efter inte många timmars sömn, stressade jag iväg till Centralen och tog tåget hem till Örebro, där jag stannade till söndagen. Kändes skönt att komma tillbaka till Stockholm igen, har svårt för att vara härifrån.

Dan' före dan'

... och jag hittar på så mycket roligt att göra.

Fast jag var duktig och vaknade tidigt imorse och pluggade en hel del.
Tyckte att jag¨kunde unna mig en fika med Karin och lite paus från gotisk arkitektur och sarkofager.

Vi köpte varsinn maffig, übertung muffin på American Cookies och gick till ett mysigt Espressohouse bakom NK, där jag visade följande video (plus några liknande) som jag gjort med en app på min telefon (yes det är egentligen jag som sjunger, fast rösten har blivit förställd).
Och Karin skrattade oupphörligt.

Vi förpestade även resan på Nacka-bussen för våra medressenärer med den lilla Katten, förlåt förlåt.
FEVER!

Total-plugg-apati

På...torsdag... har.... jag.... tenta.... ... ... ...

Huhu, pluggar lite sådär om vartannat (träffade folk från kursen idag och gick igenom instuderingfrågor, vilket var jättebra!), men finner större nöje i att ringa Karin, gå på promenad, fixa nya appar på min telefon och fotografera mig själv i mot/medljus i någon slags Jungfru Maria-skepnad.

Man hittar alltid på något roligt när man behöver studera. Ajaj.

Vad jag gör istället för att plugga
(förlåt Mamma!)

All you need is love...NOT

Efter en minst sagt turbulent helg, landade jag ändå i måndagens vardag som enligt almanackan gick i kärlekens tecken.
Eftersom jag och flera andra av mina Stockholmsvänner kände ångest för just den här dagen, bestämde vi att trotsa ensamheten och fira den tillsammans. Vilket nog var det bästa vi kunde göra av situationen.

Kvällen avslutades på restaurant Michelangelo i kärleksnästet Gamla Stan. (och för att ge en ungefärlig hint om vad det var för prisklass på det lilla haket, kan nämnas att Karin tryckte i sig en chokladtårta i miniformat för 90 kr) Trevlig stämning med vänskap - kärlek får det bli något annat år.

Så fick jag två små kort från mamma & mormor på posten, så fint!

That's what friends are for

Söta små kort från mamma & mormor

Monstret i tvättstugan

Höhö. Inte skrivit på länge här alltså, ajaj.
Kan förklaras av att jag legat utslagen den senaste veckan och snorat.

Okej, jag var i skolan och hade inte tid att blogga precis. Plugg, oja, massor. Tenta nu på torsdag, ja ja ja. En massa gotiska katedraler, mesopotamska byggnader och fresker. Och så vidare, och så vidare.

Men jag var sjuk också. Torsdag var värst,  usch usch. Som tur var hade jag ingen föreläsning på uni då - dessväre hade jag dock bokat in tvättstugan under eftermiddagen.



Monstermaskinen!

Eftersom jag aldrig använt maskinerna - och i övrigt inte spenderat särskilt mycket tid alls där, smög jag försiktigt ner i källaren och stängde noga dörren om mig.

Mamma har fått för sig att det är farligt i källaren och vill egentligen inte att jag ska vara där (därav min okunskap om platsen och dess maskiner), så jag kastade hela tiden en orolig blick över axeln och förväntade mig att enögda skogsmullar skulle hoppa ut från någon vrå. Eller nåt.

Jag stålsatte mig och gick fram till den ena, smågulliga, maskinen från 1978, drog i handtaget till luckan - men det gick förstås inte att öppna. Jag drog i handtaget, drog och drog och svor åt det, medan näsan rann och jag snöt mig i min näsduk som jag förvarade i min byxficka.

Det gick inte, fick försöka med den andra, lika gamla apparaten - den var i allafall öppen.
Lade in min vittvätt och försökte stänga luckan - men - det gick inte.
Hur jag än tryckte och tryckte, vred dörren uppåt och tryckte, vred dörren nedåt och tryckte, vred horisontalt och diagonalt - gick det inte att stänga. Näsan rann och jag snöt mig i den nu rätt förstörda näsduken.

Gick fram och tillbaka mellan maskinerna, försökte öppna och stänga, snöt mig och såg på arbandsuret som tickade. Det hade gått ett tag.

Till slut hittade jag en knapp på den ena maskinen, ´så den stängdes med en smäll.
Och så vred jag lite på den andra maskinens handtag, så dörren flög upp i ett schvung

Oh, fick igång den ena maskinen - men - så kom den Stora Kampen med den andra maskinen, som absolut inte ville starta. Den stod där, halvdöd. Snoret rann. Jag stirrade på maskinen, telepati. Slog på den, tryckte på alla knappar och försökte prata med den.
Ringde mamma, fastighetsskötaren, fastighetskötaren nr 2 och framstod som helt oteknisk tjej. De lovade skicka förstärkning, jag lade på, snoret rann.

"Har du stängt maskinen ordentligt?" sa ena fastighetsskötaren i telefon.
"Höh, jaja. klart"

Stod och lutade mig uppgivet mot maskinen, förde handen lite prövande mot handtaget och pressade det hårt inåt. Plötlsigt vaknade den till, jag tryckte på On - och den - levde!
Näsan rann, det hade gått en timme -  men - jag hade lyckats! MISSION COMPLETED

Gunhilds diabilder

Sitter på uni och lyssnar intresserat på föreläsaren. Hon lägger upp informationen på ett bra sätt, använder sig av datorbilder och projektor när hon presenterar olika stilar och begrepp. Hon har en speciell pedagogik, tycker jag och mina kurskamrater.

Då slår det mig plötsligt att jag faktiskt har läst det här ämnet förut - på gymnasiet. Alla de här konstvetenskapliga termerna klingar ju trots allt bekant i mina små öron.

Och så tänker jag på Gunhild - min lärarinna i ämnet Kulturhistoria under den tiden.
Gunhild brukade använda diabilder då hon presenterade bilderna på lektionerna.
Gunhild hade en projektor från tidigt 1940-tal som hon visade diabilderna på.
Gunhild hade även ett kasettband anno '75 som tillhörde diabilderna på diabildsapparaten.
Gunhild var tvungen att springa fram och tillbaka mellan diabildsapparaten och kassettbandsspelaren längst ner i klassrummet, mellan varje bild.

Gunhild måste ha haft en förvånansvärt bra kondis, för sin ålder (60+)

Jag pratar med min föreläsare, frågar henne om doiska kapitäl och svenska klosterruiner - och hon svarar, hon svarar konkret och lyssnar till min fråga.

Och så tänker jag på Gunhild, som alltid alltid svarade en enda sak när man frågade henne något:
Ja ja ja ja ja ja ja ja ja ja ja ja
(och hon lyssnade inte ens)

Och så tänker jag på att vi var så väldigt uthålliga på gymnasiet och att vi inte skulle varit det idag. Jag kan satsa hela min dyra kurslitteratur på att konceptet diabilder och diabildsapparat inte skulle frambringa särskilt många intresserade konstvetare idag. Hade vår föreläsare varit det minsta vigd åt 50-talsstuket hade vi gett upp och gått hem. Direkt.

Djupdykande djupanalyser av djupa saker

Brinn pengar, brinn
Jag vet du är värd någonting
Du är hoppet i ett IQ-fritt land
Du är drömmarna jag drömmer ibland

Visst känns det som att kärleken väntar

Just det, jag ligger kvar lite halvt i det där Kent-träsket. Det beror säkert på ett samband mellan mina pågående djupanalyser av forntida grottmålningar, egyptiska pyramider och triumfkrucifix, samt min brist på medelhavsklimat, d-vitaminer och äventyr. Djupa saker.

Djupt

The Darkness

Kom på att det i förra inlägget lät som att jag har gått upp 100 kg: Japp, smör, pankakor, Nutella, Japp, smör, pannkakor, Nutella. Manisk tjej eller vad?

Nänä, faktiskt inte. Egentligen äter jag inte mycket alls, har i princip slutat äta mat...
Haha, som om det skulle låta bättre. Anorektisk tjej eller vad?

Jag gör bara som vissa andra...
Huhu.

Aja, hur som helst. Ont i ögat, magen, halsen och själen idag.. hm hm, inte bra.
Heldag på Uni, med nya bekantskaper, romansk bildkonst och gotisk arkitektur yes yes.

Kom hem till min mörka lägenhet, bokstavligt och bildligt. Har strömavbrott och lever i mörker! Ajöss!

Åh jag blir gärna en martyr

Höhö. Jag har hamnat i Kent-träsket. På något sätt så ligger jag nu där och skvalpar och har svårt att komma loss.

För övrigt var det en bra dag igår: jag var ledig, träffade en kompis som hade med sig Japp till mig - på min begäran, det var trevligt, förutom Jappen också alltså. På kvällen kom Linn, Karin och Linns vän Jacob hit och vi hade ett eget litet creperie, med tusentals pannkakor, Nutella och smööör.

Jag älskar att bo i Stockholm! Jag älskar att mina vänner har sju minuters promenadväg hit! Jag älskar att vi kan samlas runt ett bord och äta pannkakor! Och jag älskar Japp - och vänner som leverar Japp åt mig!

Mums!