Gunhilds diabilder

Sitter på uni och lyssnar intresserat på föreläsaren. Hon lägger upp informationen på ett bra sätt, använder sig av datorbilder och projektor när hon presenterar olika stilar och begrepp. Hon har en speciell pedagogik, tycker jag och mina kurskamrater.

Då slår det mig plötsligt att jag faktiskt har läst det här ämnet förut - på gymnasiet. Alla de här konstvetenskapliga termerna klingar ju trots allt bekant i mina små öron.

Och så tänker jag på Gunhild - min lärarinna i ämnet Kulturhistoria under den tiden.
Gunhild brukade använda diabilder då hon presenterade bilderna på lektionerna.
Gunhild hade en projektor från tidigt 1940-tal som hon visade diabilderna på.
Gunhild hade även ett kasettband anno '75 som tillhörde diabilderna på diabildsapparaten.
Gunhild var tvungen att springa fram och tillbaka mellan diabildsapparaten och kassettbandsspelaren längst ner i klassrummet, mellan varje bild.

Gunhild måste ha haft en förvånansvärt bra kondis, för sin ålder (60+)

Jag pratar med min föreläsare, frågar henne om doiska kapitäl och svenska klosterruiner - och hon svarar, hon svarar konkret och lyssnar till min fråga.

Och så tänker jag på Gunhild, som alltid alltid svarade en enda sak när man frågade henne något:
Ja ja ja ja ja ja ja ja ja ja ja ja
(och hon lyssnade inte ens)

Och så tänker jag på att vi var så väldigt uthålliga på gymnasiet och att vi inte skulle varit det idag. Jag kan satsa hela min dyra kurslitteratur på att konceptet diabilder och diabildsapparat inte skulle frambringa särskilt många intresserade konstvetare idag. Hade vår föreläsare varit det minsta vigd åt 50-talsstuket hade vi gett upp och gått hem. Direkt.