Winter Wonderland (julbak, tandis & en oanständig snögubbe )



Vinter hemma

Först vill jag bara passa på att ursäkta mig för torsdagens inlägg om hur irriterad jag var på alla. Jag vet ju hur det måste låta i era öron, hur jag liksom framställer mig själv: grinig och kärringaktig. Hoppas ni ändå kan förstå vad jag menar. Vi lever i ett stressat samhälle, jag är en stressad människa, allt i hela världen är sprängfyllt med stress. Och då blir minsta lilla förseningsmoment till ett hatobjekt, bara sådär.

 Igår satt jag inte ned. Jo någon gång ibland, men det är inget jag minns. Jo just det - tre minuter av förmiddagen, ägnade jag min dyrbara tid till att vara nedtryckt i en tandläkarstol hos mitt forna stamställe tandis. De pressade in en plasthistoria i mina mungipor så att jag fick världens största flin och mina tänder blottades så att de kunde rikta världens största systemkamera in i min mun, typ. Är glad att ingen jag kände, förmodligen passerade i korridoren utanför. Är hundra på att jag såg fullkomligt galen ut.

  Tandis checkade av mina tänder med en såndär spegel och mumlade (ironiskt?) :

 "Ja, så kan man ju också se ut."
  Höhö, säger jag.

  Sedan deklarerade tandis att en fas i mitt liv numera var över och befriade mig officiellt från allt vad ortodonti handlar om.

Sedan halkade jag hem till mormors fina hus mitt i staden där jag uppmuntrades att baka ut en Lussebulls-mix. Så jag virade en Hermes-scarf runt håret (eller inte), hängde på mig ett litet förkläde och drog igång. Hämtade en cd med julmusik, skruvade upp på högsta volym och lät tonerna av White Christmas värma min själ, medan den nostalgiska saffransdoften spred sig i köket.

Nu blev inte bullarna jätteperfekta, bara nästintill. Stoppade i chokladbitar istället för russin, vilket gav resultatet en lite väl misstänkt look.

 Men de var goda!

Sedan måste jag ju bara passa på att berätta om en besynnerlig syn som fångade min uppmärksamhet på en långpromenad här hemma på landet häromdagen. Nämligen - en viss snögubbe, en viss oanständig snögubbe, oja. Troligtvis skulle den där långa utbuktningen från snögubbens mellangärde föreställa en arm eller ett svärd eller liknande, men vid första, andra, tredje och fjärde anblicken, liknade den inget annat än en, ja.. eregerad...ja.

  Detta var alltså en snögubbe som de barn jag varit barnvakt åt otaliga gånger under sommaren i år och förra året, hade gjort. Jag kunde inte låta bli att svälja hårt, med ett sting av dåligt samvete och undra, om det var jag, som på något sätt kunde bära skulden till detta. Dåligt inflytande, eller vad man nu kallar det.