Äventyret med min tå

Det var för några veckor sedan, mamma hade just kommit hit. Hon synade min fot och utbtrast förfärat:
 - Det där ser inte bra ut!
 Jag såg ner på min ena tå och mumlade oroligt:
 - Inte?

Den natten hade mamma lindat in min tå i flera lager bandage och bomull och jag vaknade på morgonen med ett smärtande, tjockt tåpaket. Därefter bar det av till Apoteket för rådfrågning och storshopping; Asolsprit, salva, fetvadd, kirurgtejp, kompress..
  Apotekspersonalen höjde på ena ögonbrynet och sa:
 - Ja, om det inte är bra om tre dagar måste du gå till vårdcentralen, så får de sticka hål i den eller nåt. Men stick inte hål i den själv bara...
 - Hmm... svarade jag och gick hem för att linda om foten igen.

Det blev inte bättre efter tre dagar, inte efter fyra eller fem dagar heller. Jag ringde sjukvårdsupplysningen, jag ringde runt till vårdcentralerna för att hitta en läkare jag kunde prata med eller uppsöka.
Jag "fick" en läkare, en ytterst upptagen man, som jag skulle gå till,  men eftersom jag kände stort behov av att prata med någon just för tillfället, hänvisades jag till hans sjuksköterska. Hon var en medelålders kvinna med släpig röst och ilsket tonläge.

 - En inflammation i nagelbandet, säger du? muttrade hon.
 - Jo, och det ser inte så illa ut alls, men jag vet inte - man kanske måste typ sticka hål i den? Eller ska jag ha nån speciell salva kanske eller så sku...
 - En läkare måste se på den, vi kanske måste ta bort hela nageln.
   Jag tryckte telefonluren hårt mot örat.
 - Ttta bbort nnageln?
 - Just det! svarade hon hurtigt.
 Hon hade lika gärna kunnat säga att jag behövde amputera hela foten - eller benet. Jag satt som paralyserad och pulsen bultade i halsen. Jag kände för att kräkas, gärna på henne.
 - Det låter ju... konstigt.
 - Du måste uppsöka en läkare ifall vi måste göra ett kirurgiskt ingrepp.
 - Öh, hej då.

När jag hade torkat tårarna, ringde jag en fotspecialist i Vasastan som lugnade mig:
  - Nej nej, det troliga är att du får äta antibiotika.
  - Så... det är det värsta som kan hända?

Sedan fick jag tag i en närakut i mitt kvarter, så jag gick dit och fick antibiotika utskrivet. Jag lade mig på en brits och fick min fot omlindad av några sjuksköterskor.
  - Det är ju inte jätteilla iallafall?
 De skrattade till lite och höjde sarkastigt på ögonbrynen.
  - Öh, nej.

Det blev värre. Jag led  i flera veckor efter deras bakteriprovtagning och antibiotikan hjälpte inte. Uppgiven begav jag mig två helger i rad hem till Örebro för att bli ompysslad av mamma och mormor och känna mig som det offer jag faktiskt var.
  Jag sökte efter information på internet och såg fruktansvärda skräckexempel på folks fotproblem - vilket fick mig att inse att jag inte var så illa ute trots allt.

 Nu är det bättre och jag skådar en ljus framtid - tillsammans med min tå - utan kirurgiskt ingrepp.