Kändiskåt

Det roliga med Stockholm är att man titt som tätt stöter på en del beundransvärda personligheter - aka "kändisar" lite här och var.
Visst, kalla mig töntig, men om man kommer från Örebro, där de enda nu levande "kändisar" som finns är Peter "Hjalmar" Flack och Ernst Kirchsteiger, är Stockholms sprudlande utbud av kulturella personligheter (och andra) ett fascinerande fenomen.


Kändis



Ja, en småstadsflicka som jag tycker det är roligt när Anders Lundin köar i den lokala matvarubuiken (och synar en löpsedel om sig själv), att Ola Rapace sitter på en uteservering vid Odenplan, att Salem al Fakirs brorsa Nassim, går förbi mig på gatan i mitt kvarter, att se Jan Malmsjö  från bussen vid Dramaten, att Fredrik Wikingsson går förbi på Stureplan, liksom Fredrik Lindström vid ett annat tillfälle, att Café Ritorno besöks av Hasse Aro från Efterlyst, och  att Peter Magnusson (Hej Baberiba) och Ett öga rött-författaren Jonas Hassen Khemiri skapar sina alster där.

I förra veckan såg jag Tommy Körberg vid Slussen och Kristina Lugn på NK och blev mycket upprymd.

En skådespelerska som är en stor förebild och som jag beundrar är Marie Göranzon. Förutom Beck-filmerna är hon "tyvärr" kanske mest känd för att vara gift med Jan Malmsjö. Jag säger "tyvärr" eftersom hon i sig är en så otrolig skådespelerska och det är synd att hon hamnat så i skuggan av sin man. Hon verkar vara en väldigt sympatisk person (tycker jag, efter att ha sett flera intervjuer med henne) och jag skulle gärna prata med henne om skådespeleri och skådespelarkonst.

Idag, när jag och Karin träffades på stan, beslöt vi oss för att sätta oss i solen på Dramatentrappan med varsin liten glass. Så, vi köpte glassarna på 7-eleven strax intill och gick ut - just som mörka moln täckte himlen och solen försvann någonstans i söder. Vi satte ändå på trappan, dock rätt besvikna över att vi haft sådan otur och att vädergudarna inte ville oss väl.
Efter ett tag hade vi ätit upp glassarna och huttrade av de kalla vindarna som blåste genom våra tunna kläder, Karin gick för att slänga sitt skräp och jag satt kvar på stentrappan.

Plötsligt kom en kortväxt tant fram till mig och förkunnade helt osammanhängande:
 - Det är stängt idag. Biljettkassan är stängd idag, det är ju måndag, jag skulle ha köpt biljett, men det var stängt idag...
 - Jaha, ja vad tråkigt. svarade jag medlidsamt.
 - Det är ju måndag...
 - Jaaaa, vad tråkigt.

Bakom tanten svischade en ståtlig gestalt förbi i fulll fart - men liksom i periferin, och jag tänkte inte så mycket på det. Tanten lunkade iväg och Karin kom fram till mig:
  - Såg du skådisen?? utbrast hon ivrigt.

Jag tittade först förvirrat efter den kortväxta kvinnan som hade vaggat bort mot 7-eleven och trodde det var henne Karin menade - försökte febrilt leta efter henne i minnet samtidigt som jag verkligen undrade i vilken konstig film Karin hade sett henne.
Då såg jag upp mot den graciösa,  högresta varelsen som precis försvann runt hörnet, med håret symmetriskt fladdrande i vinden. Där var hon, Marie Göranzon.

Och jag missade det.