Det är farligt att träna

På grund av min tidigare nämnda småkrassliga fot, har jag inte haft möjlighet att utföra särskilt mycket träning på sista tiden, annat än stilla promenader och en och annan cykeltur i Örebro. Min kropp har liksom sjunkit ihop här framför berget av kurslitteratur och antagit en ganska stillasittande position med ryggen i en oroväckande konstig kurslitteraturläsnings-böjning och benen i en stel 45-gradersvinkel.

Så, idag trotsade jag min fot, läste klart den stora, übertjocka konstboken, reste mig och gick ut.

Kartan jag inte hade...

Iförd någorlunda träningskläder och med Spotify i högsta hugg, begav jag mig till den enorma Hagaparken här i närheten. Vädret var kyligt och grått och parken ganska folktom på sina håll. Några enstaka fotgängare, joggare och hundägare uppehöll sig på spridda platser runtomkring mig.

Eftersom jag var utled på den "vanliga" vägen genom parken - den som går utmed strandkanten påväg mot Haga Slott, beslöt jag mig, trots ödsligheten, att ta några alternativa, mer spännande vägar in i skogen och upp på klippblocken. Jag ömson sprang ömsom gick uppför de smala stigarna, genade genom ormbunkar och stenrösen - och tyckte det var riktigt njutningsfullt.

Jag kom fram på en väg jag aldrig sett förut och visste plötsligt inte riktigt var jag var. Framför mig låg en vidsträckt äng och runtomkring skogspartier och en bred grusväg.
 Trots att det fortfarande var relativt folktomt - jag såg några joggare lite varstans och en promenerande man snett bakom mig - valde jag en liten väg genom ängen, som ledde fram till ett brant, stort skogsparti.

Det kliade i mina ben att springa upp i skogen - den barrtäckta marken och de höga träden på bergssluttningen lockade oerhört. Framför allt påmindes jag om rörelsefriheten i naturen där jag kommer från, och eftersom det var länge sedan jag befann mig på en liknande plats, ville jag ta tillfället i akt.
Jag tvekade, men valde ändå att klättra upp på berget.

Trots allt var jag ändå lite rädd och sneglade oroligt över axeln hela tiden. Det var faktiskt helt öde och ganska långt till huvudstigen. Jag andades snabbare och skyndade uppför berget.
Plötsligt sneglade jag bakåt och såg mannen som hade gått på vägen nedanför samtidigt som mig. Han gick nu uppskattningsvis tio, tjugo meter bakom mig. Ingen annan människa syntes till.
Jag började småspringa samtidigt som jag tog upp telefonen och ringde till mamma. Hon svarade och jag sprang fortare, plötsligt nästan gripen av panik då jag insåg att skogspartiet inte tog slut.
 ´
Berget tycktes oändligt, men jag skymtade ändå vägen där någonstans där nedanför. Med alla mina krafter sprang jag kors och tvärs genom träd, buskage och klippor. Mamma stannade kvar i andra änden medan jag flåsade i luren.
Till slut lyckades jag komma ner på vägen bland ett fåtal andra människor och mannen syntes inte längre till. Jag gick i raska steg tillbaka, runt halva Hagaparken, och tog mig helskinnad hem.

Det är farligt att träna...