...men så blev jag senil istället

Hormonmonstret har som sagt gått i ide för tillfället. Jag vaknar upp, utmattad efter nattens överlevnadskamp och inser att jag sovit i nästan 12 timmar.

Senil tjej

Frisk som en nötkärna en frostig vårmorgon, glider jag ut ur sovrummet och landar vid köksbordet med juice och kaffe. Tar det lugnt och slår på datorn, pratar ett tag med min vän Karin på chatten, längat efter en promenad med mitt livsbejakande nya jag.

Vad ska jag göra idag då? tänker jag, med en gnutta av inbillad baksmälla efter den alkoholfria natten. Ingenting. Mmm, ingenting, ingenting,...

Telefonen ringer. Jag halvspringer in till sovrummet för att svara.

Jag:

Jaa, eeh, hallå?

Kvinna i andra änden :
Jaa, hej, det är X på Stagepool. Jag skulle bara höra om du är på väg.

Jag:
Öhh....

Kvinna i andra änden:
Jaa till mötet klockan ett.

Jag:
ööh, ja ööh just ja... öh vad är klockan? (ser på klockan i slowmotion med stigande förfäran)

Kvinna i andra änden:
Ett.

Jag:
ööh, jaa jag är påväg (står i pyjamas, har inte borstat tänder eller gjort mig iordning - som uppstigen ur sängen)

Kvinna i andra änden:
Jaha, när kan du vara här då?

Jag:
öhh... klockan.. två?

Jag kom dit halv tre -  det tog 45 minuter att ta sig dit, tunnelbanan strejkade och bussen, som jag därefter tvingades ta, var seg. Typ. Ajajaj. Men jag misssade ingenting...
(och jag träffade en gammal bekant från Örebro på bussen , trevligt!)