söndag 13 mars 2011

IKEA-äventyret

Vi åkte till IKEA, jag och Karin. I fredags letade vi oss fram till den speciella bussens hållplats och klämde in oss på fordonet tillsammans med x antal andra Ikea-freaks.


Det var en kvav resa, under vilken vi plötsligt gjorde en tidsresa och förvandlades från snusförnuftiga 19-åringar, först till fnissiga, ivriga 5-åringar och därefter till egocentriskt mobilfotograferande pubertala 15-åringar.
Vi klev av som mogna kvinnor och kisade mot vårsolen och den enorma byggnad som tornade upp framför oss.


Den var tre våningar hög. Vi satte försiktigt fötterna på den långa rulltrappan och gled uppåt, där vi möttes av de välbekanta inredningarna och typsnittet på pristavlorna.
Ganska direkt begav vi oss till restaurangen, där vi tryckte i oss en trevlig, typisk Ikea-lunch och pratade om livet och allt därimellan under en rätt så lång tid.


Om själva shoppande kan i sig inte sägas så mycket. Jag var ute efter kökssaker - stekpannor, citronpress etc - och hade inte mycket till övers för allt det andra. Karin köpte inte någonting. Jag drog runt på min tunga, gula, tvåhjulade "vagn" med en Ikea-påse (för sakerna)och Karin skrattade glatt åt mig.


Jag hittade en vit, smal dvd-hylla i plåt för 49 kr, som jag krampaktigt höll om. Karin envisades med att bära den, medan jag tog min gula vagn, eftersom hyllan hela tiden föll ur Ikea-påsen och det tyckte hon var pinsamt. Efter många om och men, efter sega kassörskor och försenad´buss, var vi smått sorgsna, men ack så utmattade, på väg hemåt.


Inne på Centralstationen bar jag min tunga  Ikea-påse på ena axeln (hyllan var innuti påsen). Karin gick framför mig, på väg bortåt, och  jag stannade upp lite för att rätta till min axelrämsväska, tillsammans med Ikea-påsen.
Plötsligt hördes ett öronbedövande oljud, som skar i våra öron och fick hela Centralstationen att tystna, folk att stanna upp och titta på oss. Karin vände sig om i slow motion och stirrade på mig. Jag blickade skamset bakom mig, snett åt vänster, och såg min vita plåthylla ligga ensam på stengolvet.

Med allas blickar på mig - folk trodde ju det rörde sig om en terroristattack, för tusan! - böjde jag mig ned och plockade upp hyllan. Vi gick dock rakryggade därifrån och skrattade som de 19-åringar vi är!


Ifall att...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar